Angarnsjöängen söndag den 17 februari

Klart till halvklart, någon minusgrad på morgonen och plus 4°C fram på dagen. I dag känns det verkligen som vår. Men det här vädret i februari ger en del smolk i glädjebägaren eftersom vi vet att varma vintrar blir allt vanligare på grund av att vår jord mår dåligt och har feber.

På väg mot Rökarbacken. Den lilla snö som finns kvar är hård efter natten kyla

Det talas mycket om klimatångest nu, jag kan ana vad det är men känner ingen, är troligen för gammal. Det jag däremot känner är vemod och ibland maktlöshet. Vemod när jag tänker på det som håller på att ske och maktlöshet mot oförstånd, och än värre likgiltighet.

Diken har åter fyllt upp efter sommarens och höstens torka. Det bådar gott inför våren

Jag går efter stängslet på Örstaåkern, från Rökarbacken mot Byksbergsdungen. Har just varit och räknat sångsvanar och grågäss från Rökarbacken. Till vänster, ute på det oplöjda fältet rastar minst åttio björktrastar och bland dem fem starar. Men där är även några mindre fåglar som jag inte kan få till annat än hämpling eller vinterhämpling. Hinner inte se dem tillräckligt bra innan de drar iväg. Lite irriterande för vinterhämpling saknar jag som ”livskryss”.

Nu värmer solen på ryggen och det porlar i dikena, det kunde lika gärna vara i slutet på mars. Kan inte släppa tanken på hur vi fungerar när det gäller så besvärliga frågor som miljö, klimat och förlust av mångfald. Det måste till politiska beslut säger vi, och så har vi lämpat över ansvaret på någon annan. Så är det, men politiker kan bara fatta politiskt gångbara beslut, beslut som har acceptans hos folket. Annars blir det oreda (gula västar) och tomma slag i luften. Så nu är ansvaret tillbaks på oss gräsrötter. Nu blev det plötsligt knepigt, för det är betydligt svårare att gå ut och ena oss runt något vi vill ha, än något vi inte vill ha. Om en majoritet av befolkningen skulle ställa upp bakom plakatet, ”Vi vill ha högre levnadsomkostnader för en bättre miljö” så vore det inte svårt att vara politiker.

När jag närmar mig Lundby dike ser jag årets första tofsvipa. Hade nästan förväntat mig tofsvipor en dag som i dag. Det skall visa sig, att inte mindre än tre tofsvipor håller till ute på Årsta åkern tillsammans med kråkor och kajor.

Nerskrivet:
1.    skata (Pica pica) Noterad.
2.    kaja (Corvus monedula) Noterad.
3.    kråka (Corvus cornix) Noterad.
4.    sångsvan (Cygnus cygnus) 14 stycken på åkern bakom Rökarbacken.
5.    björktrast (Turdus pilaris) Minst 80 stycken på Örstaåkern.
6.    grågås (Anser anser) 12 stycken på Örstaåkern.
7.    stare (Sturnus vulgaris) stycken som mest samtidigt. Årstaåkern.
8.    talgoxe (Parus major) Noterad.
9.    steglits (Carduelis carduelis) 5 stycken vid Midsommarberget.
10. gulsparv (Emberiza citronella) 8 stycke vid Byksbergsdungen.
11. grönfink (Chloris chloris) 2 st. vid Byksbergs dungen. Hör många fler.
12. tofsvipa (Vanellus vanellus) 3 stycken på Årstaåkern.
13. Blåmes (Cyanistes caeruleus) Noterad.
14. Korp (Corvus corax) 2 stycken över Midsommarberget.
15. kungsfågel (Regulus regulus) 1 ex. bakom Midsommarberget.
16. koltrast (Turdus merula)

Turkduvan en sen invandrare

I torsdags var jag ute och skådade fågel i norra Roslagen bland annat vid Sennebyhaken och Nothamn. Fin utflykt med alfågel och tobisgrisslor. I förbifarten blev det också ett stopp i Älmsta.
Älmsta har under några år hyst en liten population av turkduvor. De har rapporterats från olika platser i byn men senaste tiden från Kanalvägen.
När jag ändå hade vägarna förbi så varför inte försöka få en glimt av en turkduva. Ett årskryss är ju värt lite engagemang.
Hinner knappt komma ur bilen innan jag hör duvans sång, om man nu får kalla duvors tutande för sång. Men var är den? Det märkliga med duvor är, gäller även ringduvan, att det är stört omöjligt att bestämma hur långt bort den sitter, men med åren har jag lärt mig att de är närmare än vad man tror. Jag rör mig i sidled och kan konstatera från vilket träd ljudet kommer. Det tar en liten stund innan jag finner duvan sittande i trädets mitt. Inte fotograferingsläge precis. Nu är det bara att vänta.

Inget drömläge för fotografen men blandningen av diffust och skarpt borde tilltala en akvarellmålare
Eller så vill man inte samarbeta

Turkduvan flyttar på sig till andra sidan trädet. Jag gör det samma och nu blir det bättre ur fotografens synvinkel.

Efter att duvan flyttat till andra sida trädet hittar jag en glugg i grenverket

Plötsligt sitter det två på samma gren. Kan det bli bättre? Ja de kunde ju suttit närmare varandra, så hade den förargliga kvisten inte varit i vägen.

Plötslig kommer maken (eller makan) Ur fotografisk synpunkt hade det inte gjort något om de suttit närmare varandra. Men man kan inte få allt.

Mina första turkduvor såg jag på Vattenverksvägen i Malmö våren 1971. Visst var de vackra, men jag minns att lätet gjorde det starkaste intrycket. Jag har hört och sett turkduvor många gånger sedan dess, främst i Skåne, men just det första mötet sitter inpräntat på näthinnan. Men så är det väl med många fågelmöten när jag tänker efter.
Mina duvor lämnade snart grenen och flög in på en villatomt, och jag hade vett nog att inte följa efter.

Turkduvans historik:
Turkduvan lär kommit från Indien men den första etableringen i Europa var i Istanbul på 1700-talet. Spridningen västerut gick till en början mycket långsamt men under första hälften av 1900-talet ökade spridningstakten mot nordväst. Första observationen i Sverige var 1949, vid Råö i Halland och sedan, redan 1951, konstaterades den första häckningen i Harlösa by nära Krankesjön i Skåne. I Uppland sågs den första turkduvan vid Hjälstaviken 1957 och året därefter sågs en på Gräsö. En häckning konstaterade i Uppsala 1959 och det lär vara den första noterade häckningen i Uppland.
Turkduvan häckar uteslutande i närheten av bebyggelse och är troligen helt beroende av människan, framför allt på vintern. Det svenska beståndet beräknades till drygt 2500 par i slutet av 1980-talet, var av ca 50 par i Uppland.
Turkduva Streptope’lia decao’cto (Frivaldszky 1838)
Streptopelia från grekiska streptos = vriden, syftar på halsfläcken. Pelia eller peleia, grekiskt ord för duva. Decaocto är ljudhärmande. Kommer från grekiskan.
Det svenska namnet turkduva användes första gången av Svärdson m.fl. (1950) Kommer från tyskans Türkentaube. Namnet påtalar var ifrån duvan har spritt sig i Europa.

Underlag till faktauppgifter kommer från:
Curry-Lindahl, Kai. m.fl. Våra fåglar i Uppland.
Fredriksson, Rickard Tjernberg, Martin. Upplands fåglar -fåglar, människor och landskap genom 300 år.
Svensson, Sören. m.fl. Svensk fågelatlas.
Ekblom, Lars. Svenska fåglars vetenskapliga namn.
Tyrberg, Tommy. Svenska fåglars namn, ursprung, historia och innebörd.

Strömstare vid Röbykvarn

Strömstaren har alltid fascinerat mig, och visst, vem blir inte imponerad av en fågel med så avvikande livsstil. Nu tänkte jag presentera en av mina favorit lokaler för strömstare, Röbykvarn, som jag brukar besöka flera gånger varje vinter.
Röbykvarn ligger på Backa gård på den nordligaste spetsen av Vallentuna kommun. Lokalen ligger vid Lillån som flyter genom Kårsta stationssamhälle och rinner upp i sjön Sparre. Här finns flera platser med forsande vatten som kan hysa strömstare. Hela åsträckan, även de stillaflytande partierna kan vara intressanta.
Eftersom jag växte upp i Kårsta känns det som hemma och även om jag inte bott här på många år har jag kunnat följa förändringarna i landskapet och naturen, och det under snart 50 åren.
Kvarnen, som var i drift fram till 1880 talet, är borta men de stenlagda kanalen och kvarndammen finns kvar. Bostadshuset tjänstgjorde som sommarnöje när jag var grabb, men stod sedan tomt länge och brann ner 1984. Nu har mjölnarens trädgård blivit näst intill ett ogenomträngligt snår, men där ännu lavdraperade äppelträd intar en hedersplats.

Mjölnarens bostad brann 1984.

Norr om kvarnen flyter ån stilla ända upp till sjön. Det är en öppen vacker dalgång som inte har tillåtits att växa igen och utefter ån får stora alar stå kvar för att ge skugga. Klokt, för då trivs inte bladvass och storkaveldun som helt kan täppa till vattenflödet, vilket har skett nedströms Röbykvarn.
Att se höstens första strömstare stå och knixa på en sten känns fint. Nu är du här igen, tänker jag, precis som förra året och året dessförinnan, ja alla år tillbaks. Det är givetvis inte samma fågel genom åren säger den förnuftiga hjärnhalvan, men enligt den känslomässiga, är det min strömstare och jag tycker vi känner varandra.

Solen tittar fram och man kan ana sjöröken över kvarndammen.
Forsnacken bakom snöskulpturerna.

Hur många gånger har jag inte suttit här vid kvarnruinen och väntat på att den lilla forskarlen skall komma lite närmare. Det har varit både kallt och blött, och väntan kan bli lång för strömstaren är en svårflörtad kamrat. Den har ett antal favorit stenar, det syns på efterlämnad spillning, men det finns många att välja på, så varför välja en på kameraavstånd. Men så kommer en svart boll svirrande upp för strömmen, tätt över vattnet, sirpar till, lyfter över dämmet och slår sig ner på behörigt avstånd intill stranden.

Strömstaren tonar bort i sjöröken

Min erfarenhet är att strömstaren lika gärna dyker efter föda i lugna vatten som i forsande och att det mer är isförhållandena som styr. Men närhet till forsande vatten ska det alltid vara. Det finns i och för sig alltid undantag. För ett par år sedan höll en strömstare till ute vid Sennebyhaken på Väddö. Fiskaren som bor där, berättade att den ofta höll till under hans brygga och vad jag förstod var det inte första gången som strömstare försökte övervintra där.

Dalgången sedd från bron vid kofållan

Varje år brukar jag räkna strömstararna mellan sjön och bron, vid ”kofållan”, en sträcka på ca 1 kilometer. Bra år kan det vara 5 till 6 strömstarar, de flesta mellan kvarnen och sjön.

Lite fakta om strömstaren.
Strömstare (Cinclus cinclus). Cinclus kommer från grekiskan. Aristoteles använde ordet kinklos ”en liten vattenlevande fågel” Men om han syftade på strömstaren är tveksamt. Konrad Gesner (1516–1565) omnämnde strömstaren som Merula aquatica. (Merula = koltrast) Linné kallade den Sturnus cinclus. (Sturnus = stare). Strömstare är ett gammalt namn. Olof Rudbeck (1660 – 1740) använde namnet 1728.
Strömstaren häckar i hela landet, mycket sparsamt i söder och med stora luckor. Från Värmland Dalarna och Gästrikland blir den vanligare men fortfarande med stora områden där häckning inte har konstaterats. Vanligast är den i fjällkedjans barr och fjällbjörksregion, medan den är betydligt sällsyntare i kustlandet.
Inför vintern flyttar strömstaren från sina nordliga häckningsplatser och blir då betydligt vanligare här i Roslagen.
Strömstaren är skapt för ett liv i rinnande vatten, ur vilket den hämtar all sin föda som i första hand består av nattsländelarver (husmaskar). Med hjälp av vingar och klor rör den sig utan problem utefter botten och när den hittat en husmask studsar den upp på iskanten eller en sten och med en snärt med näbben, befriar den larven från sitt rörformade hölje.
Skelettet hos strömstaren, är inte som hos andra fåglar poröst med luftfyllda hålrum, utan kompakt och tungt. Fjäderdräkten är väl insmord med fett från gumpkörteln, som utsöndrar betydligt mer fett än hos andra tättingar. När strömstaren far upp ur vattnet som en kork, är den helt torr och man ser på sin höjd några vattenpärlor rinna av. En annan anpassning är att öronöppningarna kan tillslutas med hudveck. (Uppgiften om gumpkörtelns egenskaper och öronens hudveck har jag hämtat ur det gamla praktverket Våra fåglar i Norden.)
Strömstaren hävdar revir även på vintern och kan, något jag tyvärr aldrig har hört, stämma upp en dämpad gnisslande sång.
Strömstaren har, som t.ex. änder, en kort ruggningstid efter häckningsperioden och mister sin flygförmåga helt. Detta är den ensam om bland tättingarna. Ungarna kan heller inte flyga, när de lämnar boet, men att simma och dyka har de inga problem med.
Den svenska populationens storlek är svårbedömd då det saknas en hel del data från fjällregionen. I Svensk fågelatlas uppskattas antalet mellan 5000 – 50 000 par. Ett mycket stort spann som talar för svårigheterna att inventera.
Det hot som på talas, är försurningen av vattendragen, då sländlarver är känsliga för lågt pH-värde. Men det positiva är att mellan 1980 och 2010 har försurningen p.g.a. nerfall minskat drastiskt och ligger nu på samma nivå som i början av 1900 talet. Men hotet om försurning från ett allt mer intensivt skogsbruk kvarstår. (Källa Hav och Vattenmyndigheten.)
Men för att inte avsluta i moll så har, enligt Svensk fågelatlas, det västsvenska beståndet klarat sig bra och det sydsvenska vinterbeståndet har till och med ökat sedan 1980 talet.

Litteraturhänvisning:
Ekblom, Lars. Svenska fåglars vetenskapliga namn.
Tyrberg, Tommy. Svenska fåglars namn.
Curry-Lindal, Kaj m.fl. Våra fåglar i Norden.
Svensson, Sören m.fl. Svensk fågelatlas

Angarnsjöängen onsdag den 6 februari

Samling vid Örsta straxt innan soluppgången

Vi står på Byksberget och väntar på att solen skall komma fram bakom Byksbergsdungen. Ingen värme, minus 13°C. Man känner att man har fötter säger någon, det ska vi vara glada för, tänker jag, motsatsen är värre. Det råder en viss förvirring, ska vi gå vidare eller stanna och inta kaffet redan nu.
Planen var att efter en koll vid fågelmatningen bakom Midsommarberget ta oss över sjöängen för ett besök Skesta hage och dess fågelmatning. Men efter några hundra meters pulsande i halvmeterdjup snö insåg någon klok person att det skulle bli lite väl jobbigt. Därför står vi nu här.
Det har hitintills varit magert på Avesfronten, några mesar, koltrastar och gråsiskor såg vi vid Midsommarberget, men vad är att begära en kall februarimorgon i soluppgången.
Vi stannar, beslutar ledningen, och snön trampas till och ryggsäckarna klängs av. Lottlösa blir vi inte för i toppen av en hög björk borta vid Grävlingholmen sitter en fjällvråk och håller koll på läget. Vad skall kunna mätta en hungrig vråk när snön ligger halvmeter djup? Vi spanar efter varfågel, ett par av oss, ser minst två innan någon med tubkikare gör oss besvikna. Varfågeln blir till en snöklump i ett fall, och en ovanligt ljus vassvippa i ett annat. Men man vill ju så gärna.
Åter vid Midsommarberget blir det avstämning, sedan planeras samåkning till parkeringen vid Skesta hage. Men först ser vi, och kan kryssa, en sparvhök över Örsta och de obligatoriska gråsparvarna uppe vid stallarna.
Väl på andra sidan sjöängen, inne i en trädgård, ser vi dagens höjdare, en rödhake. Tur att ingen är hemma, hoppas jag i alla fall, när en hoper med folk står och tittar in mot stugan med tuber och handkikare.

Skesta hage i vinterskrud

Solen värmer skönt på ryggen, några tar ytterligare en mugg kaffe, medan vi står och tittar mot fågelmatningen i Skesta hage. Ytterligare några arter läggs slutligen till listan, bland annat domherre och nötskrika.

Nertecknat:
1.   talgoxe (Parus major) Någon obs vid Örsta, övriga vid matningarna
2.   blåmes (Cyanistes caeruleus) Noterad. Sjunger lite var stans
3.   nötväcka (Sita europaea) Ses vid matningarna
4.   koltrast (Turdus merula) Noterad. Flera vid matningarna
5.   gråsiska (Acanthis flammea) Framför allt vid matningarna, borde vara fler
6.   kråka (Corvus cornix) Noterad
7.   skata (Pica pica) Noterad
8.   kaja (Corvus monedula) Noterad
9.   korp (Corvus corax) Några få observationer
10. fjällvråk (Buteo lagopus) 1 ex. vid Grävlingholmen
11. större hackspett (Dendrocopos major) Minst tre st. Vid matningarna
12. entita (Poecile palustris) 1 ex. i trädgård vid Örsta
13. gråsparv (Passer domesticus) 1 ex. vid Örsta
14. sparvhök (Accipiter nisus) 1 ex. överflygande vid Örsta
15. pilfink (Passer montanus) Noterad i Skesta hage
16. rödhake (Erithacus rubecula) 1 ex. i en trädgård vid Skesta hage
17. grönfink (Chloris chloris) Noterad i Skesta hage
18. gulsparv (Emberiza citronella) Noterad i Skesta hage
19. nötskrika (Garrulus glandarius) Minst 1 ex vid Skesta hage
20. domherre (Pyrrhula pyrrhula) Ett par vid matningen i Skesta hage

En liten exkursion. Sjökarby den 5 februari

Ingen skidtur i dag, snön har blivit kram i det fuktiga gråvädret, men en långpromenad med kikare och kamera som sällskap går det också.
Ute på ängen mellan Sjökarby och Gillmyra sitter en varfågel. Avståndet är långt, ser ut som en snöklump i toppen av ett buskage. Skulle lätt kunnat ha passerat som snö, för buskar och träd är draperade i vitt efter de senaste dagarnas snöfall. Varfågel! Trevligt, och ett oväntat möte, har inte sett en varfågel här på många år.

Går upp mot Kvarnudden. Kollar av hur det ser ut med isläget i bäcken som rinner från Drängsjön. Alldeles för lite vatten, tillfruset överallt utom nedanför dammen. Här borde det vara möjligt att se strömstare och gärdsmyg, åtminstone gärdsmyg, men bäckravinen är fågeltom, kan jag konstatera från min observationsplats vid dämmet.
Följer en upptrampade häststig genom ett tätt barrskogsområde, och det slår mig hur tyst det är. Snön dämpar alla ljud effektivt och om något hörs, är källan till ljudet mycket nära. Ett enda svagt ”siss”, en kungsfågel? Står stilla, länge, en rörelse i ögonvrån. Det är bara lite snö som lämnade en gren, men där är den, den lilla granlusen. Så kan det vara, man måste ha lite tur att blicken är på rätt plats i rätt sekund. För en kungsfågel har aldrig tid att vänta in en ouppmärksam betraktare. Den skall hinna sätta i sig kopiösa mängder spindlar och insekter under den korta vinterdagen, för att överleva en lång kall natt. Ett konststycke, när man bara väger ca 5 g. och har en kroppstemperatur på över 40°C.
Jag går vidare medan jag tänker på de sjutton minusgraderna som rådde här om natten. Ett under att en sådan liten varelse kan överleva.
När jag åter närmar mig Sjökarby så tilltar fåglalåten, ännu lite diskret, men blåmesar, talgoxar, domherrar, ja alla vill de bidra till kören som talar om att dagarna blir ljusare. I en hög asp sitter inte mindre än 6 stycken stenknäckar, tillsammans med en handfull domherrar. Har aldrig sett så många stenknäckar samtidigt tidigare.

Antecknat under hela promenaden:
1.   blåmes (Cyanistes caeruleus) Noterad.
2.   talgoxe (Parus major) Noterad, färre än blåmesarna
3.   kråka (Corvus cornix) Max 10 st. på ett ställe
4.   korp (Corvus corax) 1 ex. överflygande vid ängen
5.   varfågel (Lanius excubitor) 1 ex. på ängen
6.   skata (Pica pica) Noterad
7.   koltrast (Turdus merula) Noterad. Alla vid bebyggelse
8.   grönfink (Chloris chloris) Tot. 20–30 st. De flesta vid bebyggelse
9.   nötväcka (Sita europaea) Några få hördes
10. kungsfågel (Regulus regulus) 1 ex. Tät barrskog
11. nötskrika (Garrulus glandarius) 2 st. i Sjökarby
12. stenknäck (Coccothraustes coccothraustes) 6 st. i Sjökarby
13. gulsparv (Emberiza citronella) Ca 10 st.
14. gråsiska (Acanthis flammea) Ca 20–30 st.

Gärdsmygen

Namnet gärdsmyg användes troligen först av Sven Nilsson (1787 – 1883).” Gärd-” eller gær kommer från fornsvenskan och betyder ”stängsel”. Gärdsmyg kan då bli ”fågeln som smyger i gärdsgårdar”.
Troglodytes kommer från grekiskans troglodutes, ”som kryper in i hål”
Ingen kan väl vara oberörd efter ett gärdsmygsmöte, och så har det nog varit i alla tider. Om vi läser Fåglar i folktron av Carl-Herrman Tillhagen, framgår det att gärdsmygen har många lokala namn, så som baskakung, Thomas i gärdet, mysing, tummeltott mm. I många språk har gärdsmygen ett namn som talar för, att den skall vara fåglarnas kung. Den gamla sagan som berättar om hur kungsfågeln får sitt namn genom att flyga högre än alla andra fåglar, berättas ibland även om gärdsmygen. Om det var list eller bara fuskigt att lifta på örnens rygg får väl fåglarna själva klara ut.
Visserligen är jag, enligt min presentation, en medioker fågelskådare. Men för den skull behövde det väl inte dröja en bit in på 70-talet innan jag fick se min första gärdsmyg. Lite märkligt är det ändå med tanke på att jag ständigt var ute i skog och mark. Det kan också bero på att gärdsmygen inte var så vanlig i Uppland på 60- och 70-talet.

Inte så porträttlik men motivet var heller inte så samarbetsvilligt.

Om jag inte minns fel såg jag min första gärdsmyg på Österlen i Skåne, vid foten av Stens huvud. En liten försiktig krabat som inte var mycket för att posera, inför en tecknande naturromantiker. På den här tiden var Gunnar Brusewitz den självklara förebilden och ledstjärnan. Allt skulle dokumenteras med penna och papper, helst på plats i händelsens centrum och kameran var givetvis lagd på hyllan. Det blev en, inte allt för porträttlik teckning, men för att vara ur minnet tycker jag den blev okej.
Sedan skulle det dröja fram till mitten på 90-talet innan jag åter träffade på gärdsmyg. Den här gången i norra Roslagen. Det skall väl också sägas, att det här var en tid då skogsvandringar och fåglar inte låg så högt upp på prioriteringslistan.

Det tog en bra stund innan jag fick se den lilla mus lika fågeln

Som jag minns, var det en tidig fuktig försommarmorgon på ett hygge med gott om högstammig asp. Faktiskt ett riktigt vackert hygge. En kristallklar strof som jag aldrig hört tidigare, som enligt fågelböckerna påminner lite om trädpiplärkans, men det här var något helt annat. Att det måste vara gärdsmyg förstod jag direkt, men sen tog det en bra stund innan jag fick se den lilla mus lika fågeln på en stubbe bara ett tiotal meter bort. Ingen kamera eller penna och papper för den delen heller, men väl tillbaks i stugan skissade jag upp något ur minnet och plockade fram detaljer från fågelböckernas planscher. Från och med det här mötet träffade jag på gärdsmyg då och då, men den var långt ifrån så vanlig som nu för tiden. Mildare vintrar med allt kortare köldknäppar gör det lättare för gärdsmygen att överleva på våra breddgrader. Många flyttar ner till Västeuropa, en utmaning som är minst lika riskabel som att försöka sig på en övervintring. Att både flytta och stanna är en strategi som flera fågelarter satsar på för att sprida riskerna. Dit hör till exempel kungsfågeln som kan slås ut helt efter några riktigt kalla vintrar, men har en fantastisk reproduktionsförmåga.

Gärdsmyg i en gran

Gärdsmygen är revirhävdande, även på vintern och smattrar irriterat om man kommer den för nära. Den kan även få för sig att dra några sångstrofer från sitt snåriga vinterviste. Diken och bäckar med rinnande vatten, som inte fryser till, är vanliga övervintringsplatser. Men även stränder helst med öppet vatten, där det finns bryggor, upp och nervända båtar och annat bråte kan också duga.
På en sjön, ett kort stycke från vårt fritidshus, ligger isen decimetertjock sedan länge, men här under en stor hög med gammal vass har en gärdsmyg bestämt sig för att övervintra i år. Förmodligen är det ett mikroklimat under vasshögen och möjligt att hitta föda där, men hur länge räcker det?

Nyfiket betraktar gärdsmygen fotografen, med sina pepparkornsögon

Somrarna 2016 till 2018 har det varit ovanligt gott om Gärdsmyg. På vissa lokaler i somras kunde jag räkna in fler sjungande gärdsmygar än rödhakar. Eftersom jag av princip aldrig försöker leta efter fågelbon eller medvetet slår mig ner i dess närhet, så är gärdsmygsfotografering en mycket tidsödande sysselsättning. Men har man massor av tålamod och lite tur kan även en gärdsmyg stanna upp några sekunder och av ren nyfikenhet komma riktigt nära, och plira på en med sina pepparkornsögon.

Invid ett hoprullat och kasserat fårstängsel, en sensommardag, väntar jag ut en gärdsmyg som jag hört lite tidigare på dagen. Det har kommit några regnskurar men nu tittar solen fram under en blygrå molnbank. Snart ser jag en liten fågel fara runt inne i bråten. Försvinna en stund för att strax där efter titta fram på ett annat ställe, som gärdsmygar brukar göra. Men så far den upp, sätter sig högst upp i stängselhögen för att lugnt betrakta mig. Den verkar inte ha bråttom alls, så jag hinner ställa in kameran, sätta mig tillrätta och få ett bra stöd. Då kommer en vind smygande bakom fågeln, och den får en kjol och jag en bild.

Gärdsmygen får en kjol, och jag en bild

Apropå fågelbon, så anser jag att man skall göra allt för att inte tränga sig på, det gäller även fåglar som håller vinterrevir för den delen. De senare lever troligen på marginalen och behöver all sin tid och kraft att söka föda i stället för att hävda revir mot nyfikna ornitologer.
Vill vi veta mer om fågelbon, ägg mm. Så är Kunskapen om fåglar av Tage Wahlberg en utmärkt källa.

Samtliga böcker i nedanstående litteraturförteckning är väl värda en plats i bokhylla.    

Litteraturförteckning:
Tillhagen, C-H.  Fåglar i folktron.
Tyberg, T.  Svenska fåglars namn, ursprung, historia och innebörd.
Ekblom, L. Svenska fåglars vetenskapliga namn.
Wahlberg, T. Kunskapen om fåglar.
Risberg, L . Sveriges fåglar

Tankar i gryningen

I dag skriver vi den 1 februari. En ny dag en ny månad, en dag som är tre minuter längre än i går. En ny månad betyder att jag kan börja fylla nästa kolumn i en av mina obs-listor. ”Månadslista för Uppland 2019 (utom Stockholmsström)” är rubriken.

Varför inte Stockholmsström? Jag skulle också kunna lägga till Lötsjön och Rockstasjön. Jag har inget emot någon av platserna, men ett besök skulle täcka nära hälften av en vintermånads förväntade arter. Vad skall jag göra sen? Men om jag ikläder mig fågelfotografens mantel så är nämnda platser utomordentligt trevliga. En skrattmås i vinterdräkt är precis lika vacker på Stockholmsström som ute vid Sennebyhaken.

Även en gråtrut (Larus argentatus) som kollar av matflotten på Strömmen har sin charm.
Fotografiet är från en gråvädersdag den 11/1 2018

En doft av nybryggt kaffe kommer från köket, den första muggen på morgonen är alltid bäst. Ännu mörkt utanför fönstret och det enda jag ser är spegelbilden av en morgonrufsig naturromantiker, med ett lätt dyslektiskt handikapp, som knackar frenetiskt på sin dator. Kämpande med kommateringen för att få flyt i texten och ägnar ständigt Words rättstavningsprogram en varm tanke. Men skriva, kan han inte låta bli.
Medan jag funderar på om de sista meningarna verkligen ska stå i min blogg, kan jag se de första koltrastarna jaga varandra under ormhasseln. Äppelhalvor är utlagda så det räcker åt alla men det skall ändå bråkas.
En ekorre har ockuperat fröautomaten så gråsiskor och pilfinkar, som nu har anlänt, får hålla till godo med det som faller ner på backen medan blåmesen sitter lugnt och väntar i häggmispeln.
Ekorren är mycket regelbunden, kommer alltid vid den här tiden men stannar bara en halvtimme. Vad gör den resten av dagen?

En blåmes (Cyanistes caeruleus) väntar lugnt på sin tur.

Gryningsljuset har övergått till full dager och kaffet har svalnat i muggen. Innan jag stänger ner datorn skriver jag in det nionde februarikrysset, en steglits, som inspekterar matplatsen men sedan drar vidare.