Utsikt från en tuva

Nu tänker naturromantiken kanske på Harry Martinson förstås, ”Utsikt från en grästuva”. Nej det här en lek, att slå sig ner på en plats och där i från notera alla fåglar som ses eller hörs.

Över allt spirar älggräset.

Jag har satt mig på en tuva av spirande älgört i sällskap med kikare, kamera och en portion tålamod. En strategisk plats mitt ute på Gillmyra äng, ett stenkast hemifrån. Överallt runt om kring mig växer älggräs, som det också kallas, och om några veckor är här en meterhög ogenomtränglig blommande vit matta.
Runt omkring hörs törnsångare och buskskvättor och om jag sitter här tillräckligt länge bör de betrakta mig som tämligen harmlös. Eller måste man ha kamouflagekläder och rånarluva? Det lär vara populärt bland naturfotografer nu mera.

Brun kärrhök (Circus aeruginosus). Han var närmare, men då ville inte tekniken.

Medan jag väntar kommer en brun kärrhök, en hanne, glidande över vallen. Den gör ett svep ner över tuvängen, riktigt nära faktiskt, men då vill kameran inte fokusera. Automatfokus är nästan alltid bra men inte på flygande fåglar. Det får bli några bilder från längre håll i stället.
Snar kan jag följa tuvmarkernas karaktärsfågel, buskskvättan, som slår sig ner i ett närliggande buskage, en fågel vars färger gör sig bäst i stigande morgonljus.

Buskskvätta (Saxicola rubetra) Tuvmarkernas karaktärsfågel.

Buskskvättan sjunger ofta från en låg position, till exempel en torr fjolårs stängel av älggräs och kan då vara svår att lokalisera, men lika ofta från toppen av ett buskage.

Buskskvätta (Saxicola rubetra)

Törnsångaren är mer kavat en buskskvättan och kommer riktigt nära, nyfiken kanske, men har en ovana att aldrig sitta still.

Törnsångare (Sylvia communis)

Törnsångaren sitter, vad jag kan erfara, uteslutande i ett buskage när den framför sin sång, helst lite dold straxt nedanför toppen, men den gör ett undantag ibland som framgår av bilden nedan.

Törnsångare (Sylvia communis) Lägg märke till hur låga stjärtpennor den har.

En art som enligt skolboken föredrar lite torrare terräng med enbuskar och slån, är törnskatan. Att den tittar förbi är inte helt oväntad, jag ser den ofta här ute men då framförallt på sensommaren.

En törnskata (Lanius collurio) tittar förbi.

Det blir drygt en timme på tuvan och under den tiden kan jag notera följande arter.
Fasan (Phasianus colchicus) Hörs på avstånd bortifrån Åby gård.
Brun kärrhök (Circus aeruginosus) En hanne jagar över ängen.
Lärkfalk (Falco subbuteo) Jagar större insekter på hög höjd.
Tofsvipa (Vanellus vanellus) Ser bara ett ex.
Fiskmås (Larus canus) Flyger över då och då.
Ringduva (Columba palumbus) Ses ofta överflygande.
Sånglärka (Alauda arvensis) Ännu sjunger några de flesta har tystnat.
Ladusvala (Hirundo rustica) Jagar insekter lågt över ängen..
Buskskvätta (Saxicola rubetra) Karaktärsart. 7 till 10 revir.
Stenskvätta (Oenanthe oenanthe) Ett ex, flyger förbi.
Koltrast (Turdus merula) Hörs från närliggande skog.
Taltrast (Turdus philomelos) Hörs från närliggande skog.
Törnsångare (Sylvia communis) Vanlig, minst fem revir.
Ärtsångare (Sylvia curruca) Hörs svagt på avstånd.
Lövsångare (Phylloscopus trochilus) Noterad.
Blåmes (Cyanistes caeruleus) Enstaka exemplar kan ses.
Kråka (Corvus cornix) Flyger ofta över.
Kaja (Corvus monedula) Syns uppe vid Gillmyra gård.
Skata (Pica pica) Har ett stort bo i en låg buske på ängen.
Stare (Sturnus vulgaris) Födosöker i närliggande hästhage.

Rödhaken min favorit

Från slutet av april till ett stycke in i maj är det rödhake tider. Alla har anlänt och fyllt upp reviren och under morgon och kvällspromenaden i markerna är det rödhakesång som dominerar fågelkören.
Rödhaken är en av våra mest älskvärda fåglar som nästan alla har ett förhållande till och om den var mer stationär, och inte hade för vana att lämna landet på vintern, skulle den säkert placera koltrasten på en andra plats i en nationalfågel omröstning. Men det är väl bra som det är, för engelsmännen har tagit rödhaken till sitt hjärta och korat den till sin nationalfågel.
Nu mera är det inte ovanligt att rödhakar stannar över vintern även här uppe i Mellansverige och sällar sig då till fågelbordens gäster, där det tar för sig av talgbollar och jordnötssmulor.

När det saknas insekter går det bra med jordnötter.
Kan det finnas något skrymsle där vattnet mildrar kylan.

Eller finner en biotop med öppet rinnande vatten där det hon kan hitta insekter och larver även när kylan är sträng. Kanske det finns skrymslen och vrår där vattnet kan hålla den värsta kylan stången.
En gång för många år sedan, hade vi en övervintrande rödhake här hemma i trädgården. På den tiden var det högst ovanligt med vinterrödhake i våra trakter. Hur skulle den överleva? Vi var minst sagt oroliga när temperaturen sjönk ner mot minus femton grader eller när snön yrde bistert runt stugknuten. Var morgon innan det var dags att ta bussen till jobbet rev Helena en ansenlig mängd frusen köttfärs, som inhandlats enbart för rödhaken, som hon sedan lade på ett fat under ormhasselns skyddande grenverk. Vi var även oroliga för att en liten klennäbbad rödhake skulle ha svårt att hävda sig mot framförallt störiga talgoxar som också gillade köttfärs. Så fel vi kunde ha. Rödhaken höll de flesta stången. Blåmesar och talgoxar fick snällt vänta på sin tur, möjligtvis backade den några steg för nötväckan.
Rödhaken hävdar vinterrevir nere på kontinenten och brittiska öarna där den normalt övervintrar, och båda könen försvarar sitt revir framför allt med sång men även handgripligen mot både artfränder och andra konkurrenter. Det är väl dom takterna som även visas i våra vinterträdgårdar.
Hur det gick för vår rödhake är svårt att säga, men säkert bra för vi kunde följa dess förehavande fram till att dagsmejan satte in på allvar och snön gav vika i sydsluttningarna.

Vem kan motstå en sådan blick.

Det finns många legender om rödhaken, vilket inte är så konstigt och många är av religiös karaktär. Men en mer världslig föreställning är att rödhaken med sina tidiga vanor ser till att tjädern inte försover sig, så den kan komma igång med sitt spel. Där av namnet Tjäderklocka.

Rödhaken (Erithacus rubecula) har tidigare ansetts höra till trastarna (Turdidae) och då gruppen ”småtrastar” dit rödstjärt, stenskvätta, buskskvätta m.fl. hör. Nu mera anses rödhaken höra till familjen flugsnappare (Muscicapidae). Tänk vad modern teknik, för att fastställa släktskap, kan ställa till med.

Namnet rödhake nämns första gången så sent som 1805 (Svenska Akademins ordbok) Har även kallats för rödhakesångare. Linné gav rödhaken det vetenskapliga namnet Motacilla rubecula, och till vardags kallade han den rotgel som kommer från tyskans Rotkehlchen.
Erithacus, ”den röda”, kommer från grekiskan erythos röd. Rubecula, ”den lilla röda”, kommer från latinet.

När rödhakens nyvunna kusin, den svartvita flugsnapparen, har anlänt och fyller trädgården med sin något tjatiga sång så blir rödhaken mer återhållsam. Men när hösten närmar sig, kommer den knäppande fram ur buskarna för att göra oss sällskap när vi påtar i rabatterna.

Mossen tisdag den 16 april

I dag skriver vi torsdag den 18 april. Det ser ut att bli en kall men vacker morgon och i skrivande stund ser jag järnsparven under fågelmatningen, den har besökt oss regelbundet de senaste dagarna. Taltrastens något tjatiga sång tränger in genom fönstret, den har avlöst koltrasten som mer melodiskt framförde sin repertoar i tidig gryning.
För några dagar sedan besöker jag en mosse på gränsen mellan Norrtälje och Vallentuna kommuner. Det är för ovanlighetens skull en vindstilla dag, strålande väder, kanske den varmaste dagen hitintills. Solen har just nått sin höjdpunkt när den täta granskogen glesnar och jag kliver ut på en blöt myr jag aldrig besökt tidigare, utan bara studerat på den topografiska kartan.

Skogen glesnar och jag stiger ut på en blöt myr.

Mossen ligger mitt ute i skogen, omsluten av torra hällmarker från alla sidor utom mot norr, där den gränsar till en gammal granskog, som planterats på en yta som tidigare varit äng. Ytterligare mot norr övergår den forna ängen till sumpmark där det bara växer björk. Ängen var långt tillbaks en vattenreservoar för Näs såg och kvarn, vars ruin vi besökte här om dagen, men har nu blivit en spännande, och för trakten ovanlig biotop.

Björksumpskog, en gång en vattenreservoar för Näs såg och kvarn

Åter till mossen som jag just nått fram till. Det är inget speciellt med den här mossen, möjligtvis ovanligt mycket vatten just nu och helt omöjlig att ta sig över, men i övrigt en tämligen vanlig biotop i Roslagens hällmarkskogar.

Halva myren ligger i Rö och den andra halvan i Kårsta vilket framgår av de gränsmarkeringar som säkert iordningställdes långt innan det också blev kommungräns mellan Vallentuna och Norrtälje.
En våtmark av den här karaktären är oftast helt opåverkad av människor. Ingen värdefull skog att ta vara på och det har aldrig förekommit myrslåtter eller torvbrytning, möjligtvis betande tamdjur på den tiden skogsbete var vanligt. Ganska fascinerande att det sett likadant ut genom århundradena.
Det ligger ännu snöfläckar kvar i skuggiga partier och isen under vitmossan vill inte bära, men längre ut dit solen når står vattnet högt mellan tuvorna.

Rosling (Andromeda polifolia)

Jag försöker hitta motiv för att dokumentera min utflykt men ännu lyser allt i sepia och rå sienna, om nu sepia lyser, och det känns ganska oinspirerande. Roslig har tendens till knopp medan tranbär och skvattram ser mest vintertrötta ut. Hittar ett enda tranbär, tar en bild och som tack äter jag sedan upp det. Riktigt gott.

Tranbär (Vaccinium oxycoccos)


När jag når den bortre änden av våtmarken skymtar något vitt mellan myrtallarna. Sångsvanar, här mitt ute i skogen! Är det inte så här man vill möta sångsvanen, på en enslig myr ute i skogen, i stället för att se hundratals på åkrarna. Jag anar att det är häckning på gång och de oroas av min närvaro.

Sångsvanarna oroas av min närvaro.

Jag visar mig öppet, men rör mig medvetet bort från dem medan jag samtidigt försöker ta några bilder. Efter en stund lägger sig den ena ner medan den andra alltjämt håller ett vakande öga fridstöraren.

En av svanarna lägger sig ner och lugnet är återställt

Jag drar mig diskret tillbaks från mossen och slår mig ner intill björksumpskogen.
Nu har jag besökt två helt olika miljöer bara några hundra meter från varandra, men vad innebär begreppen våtmark, myr och mosse.

Lite fakta om våtmark, myr, kärr och mosse:
Kärr är en typ av våtmark som får tillförsel både av grundvatten och av vatten från omgivande marker. Detta ger ett förhållandevis högt pH och rik vegetation med lövbuskar och gräs. Mossar, däremot, får bara tillförsel av vatten via regn, vilket ger lägre pH och fattigare vegetation som bestående av barrbuskar, starrväxter och mossor, vanligen vitmossa. Kärr och mossor kallas gemensamt för myrar. (Hämtat ur Forskning & Framsteg)

En dag i april

Aprilväder med askgråa moln i horisonten, lite ljusare ovanför oss, till och med en skymt av blått mellan molntrasorna. Kornsnö, sedan tidig morgon, ligger kvar och mer förstärker förnans jordfärger än döljer dem. En vindby från norr driver ner mer snö, men efter några minuter kan vi åter ana en blek sol bakom tunna moln. Det är Roslagen, den 11 april, i ett nötskal.
Vi följer en skogsbilväg västerut, ner till den plats där Sågbäcken faller ut i sjön Sparren.
Vägen kantas av doftande timmer som dragits fram efter stormen Alfrida. Stockarna är märkta med lappar, Sveaskog står det på dem, statens och vår skog. Det får oss att tänka på de 45000 namnunderskrifter som just i dag lämnas in till näringsministern, med ett krav att den statliga skogsjätten skall visa vägen för ett mer hänsynsfullt skogsbruk. Två av dom namnen är våra.
Det är nästan vintertyst i skogen men några bofinkars sång påminner om årstiden, och högt över våra huvuden kretsar tre ropande havsörnar. Andra rop som hörs, kommer nere i från sjön, och det långt innan vi kan skymta det blygrå vattnet genom risig strandskog. Det är storlommen, en självklar fågel för Sparren. Konstnären och författaren, Gunnar Brusewitz har vid ett flertal tillfälle beskrivit lommens närvaro, både i ord och bild, lommen som han dagligen kunde höra från sin ateljé på andra sidan sjön.
Vi når inte utan besvär, på grund av skogsmaskiners djupa spår, ner till ruinerna efter Näs såg och kvarn. Till min besvikelse är det knappt inget vatten i Sågbäcken så det är svårt att i fantasin återskapa den kraft som en gång utvanns här, för att inte tala om alla spännande bilder som en vilt forsande bäck kan skapa.
Vi slår oss ner under den gamla granen ovanför ruinerna, för att svälja besvikelsen med varsin apelsin, medan vi funderar på vilken väg vi skall välja tillbaka.

Vi vilar under den gamla granen, som kan få vilken sjuttioåring som helst att känna sig ung

Några ord om platsen. Näs såg och kvarn nämns första gången 1646 i samband med en gränstvist. Kvarnens placering lär inte ha varit optimal, sägs det, eftersom det inte fanns några vägar dit, utan allt måste transporteras över sjön, på båt eller över isen. Men med tanke på 16- och 1700 talets vägar borde platsen, ett femtiotal meter från sjöstranden, vara helt perfekt. Kan inte bristen på vatten ha varit ett större problem, som gjorde verksamheten allt för säsongsbetonad? Hur som helst så lades verksamheten ner i första hälften av 1800 talet, efter att kvarnen i Röbacka (Röbykvarn) byggts.
Nu finns inte mycket kvar, bara lite stenhögar gömda i en risig skog. Men ännu går det att ana den stenlagda vattenrännan fram till fallet där det stora skovelhjulet bör ha suttit. Men förövrigt får vi förlita oss på den lilla informationsskylten som Rös hembygdsförening satt upp nedanför fallet.

Ännu går det att ana den stenlagda rännan.

Knappt femtio år efter att Näs såg och kvarn lades ner öppnades tåglinjen Kårsta- Rimbo, vars banvall ligger ett tiotal meter från ruinerna. Även den ett minne blott, lades ner 1981, men det är en helt annan historia.
Över Sågbäcken byggde rallarna en stadig stenbro och med den knyts två epoker ihop.

Rallarna byggde en stenbro över Sågbäcken.

Åter till nuet. Vi väljer att följa banvallen, kantad av vackra ekhagar, norrut mot Rö stationssamhälle. Lomparet ropar alltjämt ute på sjön och en ensam korp håller koll efter havsörnarna som nu stigit högt upp mot den allt blåare himlen.

En kväll i slutet på mars

Solen har sjunkit ner bakom skogsranden i väster och färgar underkanten av kvällsmolnen i rosa. Det är alldeles stilla, och marsdagens blygsamma värme dröjer sig kvar en liten stund till. Det är en perfekt kväll för mitt syfte, en kväll som kan bjuda på så mycket mer.
Jag sitter på ett högt berg, en landtunga som skjuter ut i Mälaren, med ett vattenlandskap i norr och vidsträckta åkrar i söder. Berget har en gång bebotts av människor. Här låg en befäst stormansgård och de stora stenblocken i sluttningen vittnar om fornborgens murar. I en skyddad vik i öster kan jag föreställa mig långbåtar uppdragna på stockar i väntan på att isen skall släppa från stränderna.
Stigen upp på berget som slingrar mellan sten och hasselsnår nyttjades kanske av människor redan på vendeltiden, och det måste ha varit ett tungt slit för trälarna att bära upp allt som erfordrades på en gård.

Stigen upp på berget som slingrar mellan stenblock och hasselsnår.

Då, 500 till 600 år in i vår tideräkning var här tämligen kalt från buskar och träd, kanske av strategiska skäl men framför allt på grund av hårt bete. Men nu mera är de mindre branta delarna av berget täckta av en tät hasselskog som flyter ner för sluttningarna och stoppas upp av en alridå närmast vattnet. Och ovan branterna har ek och tall fått fäste till glädje för örn, korp och andra predatorer som önskar lite koll på sjöfågelns förehavanden.

Ovan branterna har ek och tall fått fäste till glädje för örn och korp.

För många år sedan hörde jag en berguv här, och eftersom det har gått ut en uppmaning att inventera alla tänkbara lokaler passande berguv, har jag tagit mig hit för att lyssna. Och som sagt det är en förträfflig kväll, alla ljud bär långt och jag kan höra ändernas lågmälda träta och skrattmåsarnas mer högljudda käbbel långt ute på fjärden.
Ljuset dröjer sig kvar här uppe, långt efter att de skogklädda omgivningarna sänks i mörker. En taltrast på andra sidan viken tystnar medan koltrasten som tidigare sjöng helt nära, flöjtar till men tystnar snabbt, som om den kommit till insikt att nu är det för mörkt för sång.

Ljuset dröjer sig kvar här uppe, lång efter att de skogs klädda omgivningarna sänks i mörker.

Ute på vattnet har änder och måsar kommit till ro men en ljusstrimma skär genom den svarta vattenspegeln och avslöjar en knipa som inte bestämt sig för på vilken iskant natten skall tillbringas.
Efter ytterligare en timme och två apelsiner, packar jag ner sittunderlaget och drar mig ner för berget. Nej det blev ingen uv i kväll, trots branta berg och utmärkt väder, men en fin kväll är belöning nog.

Gillmyra äng, eller en skräpmark med potential

I dag skriver vi den 17 mars, en ur vädersynpunkt högst oangenäm dag, någon plusgrad och snöblandat regn. Tanken var att gå ner på ängen som ligger ett par hundra meter från husen där vi bor. Men det får bero tills vädergudarna kommer på bättre tankar. Men till dess kan väl en presentation av lokalen vara på sin plats.

Ängen i början av mars

Ängen, som jag döpt till Gillmyra äng, ligger inklämd mellan en stundtals hårt trafikerad väg och några hästgårdar. Halva ängen är en klövervall som slås tre gånger per sommar, resten, cirka 9 ha, är ”skräpmark” där det bara växer tistlar och älgört. Den ur mångas ögon, triviala marken genomkorsas av diken, troligen efter ett uppgivet försök att förvandla myr till åker. Här växer täta salix bestånd, bredkaveldun och gul svärdslilja och lite annat som bryter av mot den täta älgört mattan.

Stora ytor av ängen täcks av älgört och borsttistel. Här ett fält av blommande älgört.

Det skulle ta rätt många år innan jag upptäckte ängens potential ur ett ornitologiskt perspektiv, och det var fram för allt mängden buskskvättorna som väckte mitt intresse.
Jag tror det finns gott om blöta tuvängar runt om i landskapet som kan vara lika intressanta, men om de inte ligger i anslutning till någon känd fågellokal besöks de sällan av ornitologer, eller ännu värre, ligger de i ett oskönt område med trafikleder, tät bebyggelse mm. då bryr vi oss över huvud taget inte.

Det var det stora antal buskskvättor som gjorde att jag fick upp ögonen för ängen. Här en buskskvätta med en larv i näbben.

Den här ängen är min vardagslokal. Besöker den flera gånger i månaden året om och under vår och höst betydligt oftare.
Någon vecka efter att de första primörerna har rapporterats från Angarnsjöängen, har jag dom här. Några stannar, men de flesta drar vidare.

Nu i mitten av mars spelflyger ett tiotal sånglärkor över tuvorna.

Nu i mitten på mars rastar starar, tofsvipor och lärkor, de senare stannar även för att häcka. Grågässen flyger oftast bara över, medan tranor och sångsvanar gärna går ner på vallen.
Snart kommer enkelbeckasiner och ängspiplärkor, men ingen av dom stannar någon längre tid. I de vattenfyllda dikena rastar grönbenor och ibland även krickor.

Först kommer tofsvipan och några veckor senare enkelbeckasinen, men ibland rastar de samtidigt.

Bland häckande fåglar har jag redan nämnt buskskvättan och sånglärka, men även törnsångare, ärtsångare och näktergal hörs från flera håll.
Under flera somrar har även hörts kornknarr men den är inte årsvis.
Om törnskatan häckar vet jag inte, men på sensommaren är de mycket vanliga och det är spännande att följa deras jakt på insekter.

På sensommaren är törnskatan en vanlig syn. Här en ung törnskata.

På vintern känns det oftast väldigt tomt ute på ängen, men under snön lever vatten- och åkersork i all välmåga. Fjällvråk och varfågel är inte ovanligt och den senare stannar ofta till slutet av mars.

Under snön lever vatten- och åkersork i all välmåga.

Det är inte bara jag som tycker att den här ängen är intressant. Tidiga mornar lurpassar räven på någon sork uppe på vallen. Vi ses ganska ofta och hon, jag tror det är en hon i alla fall, håller koll på mig, och så länge jag inte passerar en för mig osynliga gränsen, nosar hon lugnt vidare. Efter en lyckad jakt lägger hon sig ofta uppe i skogskanten och smälter maten.

Räven vilar efter en lyckad morgonjakt.

Observerade fåglar på och intill Gillmyra äng. Har här uteslutit de vanligaste arterna, som t.ex skata med flera.

sångsvan (Cygnus cygnus) Rastande och överflygande
gräsand (Anas platyrhynchos) Födosöker i dikena. Ingen häckning har konstaterats.
kricka (Anas crecca) Rastar, inte så vanligt.
fasan (Phasianus colchicus) Ganska vanlig.
kornknarr (Crex crex) Hörs inte alla somrar.
gråhäger (Ardea cinerea) Födosöker i dikena. Ses sporadiskt.
brun kärrhök (Circus aeruginosus) Jagar över tuvängarna och intilliggande hagar, inte vanlig.
ormvråk (Buteo buteo) Ses dagligen över lokalen.
fjällvråk (Buteo lagopus) Oregelbunden vintergäst.
sparvhök (Accipiter nisus) Ses sporadiskt.
tornfalk (Falco tinnunculus) Sällsynt gäst
lärkfalk (Falco subbuteo) Ses ganska ofta. Häckade troligen i närheten 2018.
trana (grus grus) Rastar regelbundet på våren. 2018 noterades trana även på sommaren.
tofsvipa (Vanellus vanellus) Rastar regelbundet på våren.
grönbena (Tringa glareola) Ses inte ofta.
skogssnäppa (Tringa ochropus) Födosöker intill dikena. Hörs oftare än syns.
enkelbeckasin (Gallinago gallinago) Rastar regelbundet.
Skrattmås (Chroicocephalus ridibundus) Födosökande på vallen och i hagmarkerna, oftast efter regn.
fiskmås (Larus canus) Födosökande.
silltrut (Larus fuscus) Överflygande.
gråtrut (Larus argentatus) Vanlig, födosöker som skrattmås och fiskmås.
ringduva (Columba palumbus) Mycket vanlig, oftast överflygande.
gök (Cuculus canorus) Hörs från ängen.
tornseglare (Apus apus) Vanligt förekommande.
gröngöling (Picus viridis) Hörs från närliggande gårdar.
större hackspett (Dendrocopos major) Kommer ofta ut på ängen och söker föda i torra buskage.
sånglärka (Alauda arvensis) Vanlig, häckar inom lokalen.
ladusvala (Hirundo rustica) Mycket vanlig. På eftersommaren kan ett hundratal jaga över ängen.
hussvala (Delichon urbicum) Betydligt ovanligare än ladusvalan.
ängspiplärka (Anthus pratensis) Större flockar kan rasta på våren.
sidensvans (Bombycilla garrulus) Vintergäst, i torrare enbuskmarker i anslutning till ängen.
näktergal (Luscinia luscinia) Bra år kan det sitta 3 sjungande näktergalar, men oftast bara en.
stenskvätta (Oenanthe oenanthe) Vanlig i torrare partier i omgivningen.
buskskvätta (Saxicola rubetra) Karaktärs art på ängen.
björktrast (Turdus pilaris) Vanligast som rastande men några få syns övriga tider på året.
svarthätta (Sylvia atricapilla) Hörs från omgivande lövskog.
törnsångare (Sylvia communis) Häckar på ängen. 4 – 5 sjungande hannar.
ärtsångare (Sylvia curruca) Flera sjungande hannar.
gräshoppsångare (Locustella naevia) Hördes sommaren 2017
busksångare (Acrocephalus dumetorum) Hördes 7/7 2017 ett par hundra meter från den lokal jag kallar ängen.
varfågel (Lanius excubitor) Regelbunden vintergäst.
törnskata (Lanius collurio) Vanlig på eftersommaren.
korp (Corvus corax) Ett stationärt par som håller till i omgivningen.
stare (Sturnus vulgaris) Vanlig som rastande på våren, men några häckar i närheten.
gråsparv (Passer domesticus) Noteras, men är sällsynt.
steglits (Carduelis carduelis) Sporadisk till vanlig.
sävsparv (Emberiza schoeniclus) Rastande, bara några få observationer.
gulsparv (Emberiza citronella) Noteras sporadiskt, vanligast på våren.

Bromseby onsdag den 6/3

Äntligen visar bäcken sitt gamla jag. Sist jag var här, i början av januari, var det fortfarande alldeles för lite vatten på grund av sommarens torka. Dammen som reglerar sjön Tärnan är fylld till bredden och det är med tillförsikt jag står och ser hur det svagt humusfärgade, men kristallklara vattnet forsar ner genom ravinen. Det är egentligen ingen naturlig ravin utan rester efter en kvarn och ett sågverk. Naturen tar sakta över och ur stengrunder och fundament växer al och brakved upp, och de alltid närvarande vildhallonsnåren försvårar framkomsten. Det som får stå tillbaka är syren och aplar, som minner om gångna tider.

Bäcken visar äntligen sitt gamla jag

Dammen är fyllt till bredden.

Det har kommit hit nya invånare, vars aktiviteter är högst påtaglig. I hasselsnåren och under de gamla ekarna plöjer vildsvinen upp förnan, och i bäckens nedre del arbetar bävern oförtrutet med att försumpa den intilliggande ängsmarken. Med andra ord, en spännande plats väl värd ett besök.

En lång exponeringstid skapar en mjuk fäll av vattnets rörelse.

I dag är jag här för att se hur det står till med strömstaren, men tänker även lyssna efter gärdsmyg som brukar kunna övervintra intill bäcken. Det blir ingen gärdsmyg, men väl en sjungande trädkrypare.

Strömstaren försöker att inte låtsas om min närvaro, men lite koll vill den ha.

Bromseby är, på vintern, ett klassiskt tillhåll för strömstare och jag blir inte besviken i dag heller. Kryper ner vid en alrot i strandkanten och väntar. Ser strömstaren knixa på en sten en bit bort. Kan den inte komma lite närmare, den tycks ju inte störas av min närvaro. Simmar runt, dyker och studsar upp med en larv som slukas omedelbart. Under en kort tid, kanske tio minuter, har den satt i sig minst sju larver.

En koll mot botten för att se om det är någon ide att hoppa i.

Nej, närmare vill den inte komma utan väljer att förflytta sig uppströms mot dammen.
Mycket riktigt, lite senare när jag kommer till bron vid dämmet, ser jag åter strömstaren sittande på en sten i strandkanten. Den betraktar mig en kort stund men återgår straxt till sitt och låter mig brottas med DIN-tal och slutartider, fotografera alltså.

Jag knixar lite så inte bilderna blir så skarpa, eller…
Det går ju att vända baken till också.