I en liten grund båthamn med en gammal historia har några svarthakedoppingar bestämt sig för att häcka. Några, är minst fyra par vad jag kan se. De visar ingen rädsla för människor och finner det helt okej att en Buster eller Ockelbo i plast puttrar förbi på någon meters avstånd.
Så lägger hon sig till rätta över fyra smutsvita ägg
Det händer i bland att fåglar väljer människors närhet, som koltrasten i sin låda hemma på uthus väggen eller flugsnapparna i holken vid uteplatsen. Är det ett medveten val? Risken för att en kråka plundrar koltrastboet är minimalt, men vet koltrasten om det?
Ligger lugnt endast några meter från bryggan
Hur tänker svarthakedoppingarna? Tänker nog inte så mycket men ändå har de gjort ett strategiskt val och kanske blir de mindre utsatta för trutar och kråkor, men har de funderat på minken? Vi håller tummarna för att det skall gå bra, och att de får ut sina ungar.
En stenkista under bryggan är en utmärkt plats för boet, fast knappast en lugnt val då då det stundtals är ett väldigt spring alldeles ovanför.Vårens klara färger har har försvunnit, behövs inte längre.
Efter den varmaste vintern på snart 300 år och för Roslagen den snöfattigaste som jag kan minnas, kom det plötsligt snö måndagen den 27 februari. Med lite kyla och snö blev vår fågelmatning plötsligt betydligt populärare än den varit tidigare under vintern. Fåglarna i trädgården ökade både i numerär och antal arter. Det som stack ut var att vi fick besök av starar, sju stycken, vilket jag rapporterade till artportalen.
Stararna har precis landat och tittar sig nyfiket omkring
Stararna kom med snön. Visst känns lite avigt, men vad skall de söka sin föda när snön lägger sig över fälten där de normalt hör hemma.
Staren är normalt en flyttfågel och våra starar flyttar företrädesvis till Storbritannien. Redan på sommaren samlas ungfåglarna i stora flockar som drar vida omkring. Trotts att staren har minskat kraftigt sedan mitten på sjuttiotalet, kan man fortfarande få uppleva gigantiska flockar på hösten. Har man en gång upplevt hur en starflock lämnar vassen, där de övernattat, glömmer man det aldrig. Angarnsjöängen för några år sedan. Redan innan soluppgången hör vi hur stararna vaknar ute i vasshavet, olåten, för det är ingen skönsång, tilltar med ljuset och fortgår så i minst en halv timme. Plötsligt blir det alldeles tyst några sekunder och så lyfter ett moln av starar ur vassen. Imponerande.
Stararna som besökte oss var fortfarande i vinterdräkt men näbbarna började ljusna, snart kommer de få en vacker glänsande dräkt som skiftar grönt och lila. Sången kan också, med lite vilje, vara njutbar med mycket gnissel och härmljud. Vem har inte blivit lurad av en stare? Själv sökte jag förgäves efter en jamande ormvråk och fann en lurig stare betydligt närmare. Det jag inte visste om staren innan jag gjorde lite research för det här inlägget var att staren kan öppna även den övre näbbhalvan. Vill man ha lite mer information om staren och andra fåglar, utöver det som står i de vanliga fågelböckerna, kan jag rekommendera Lars Jonssons ”Vinterfåglar”
Starar är aldrig riktigt stilla och kan vara en utmaning för fotografen
Under en halvtimme kunde vi studera stararna, sedan kom grannen och stökade om i vårt gemensamma förråd, och stararna drog iväg. Hittade säkert något ännu trevligare ställe, för de kom inte tillbaks.
Så var julafton avklarad och det kan pustas ut i stugorna, Men en inte helt oväsentlig händelse har gått många obemärkt förbi, vi har ju påbörjat ett nytt år. Inte det där som vi firar med mousserande vätskor och nedskräpande raketer utan det riktiga året, solåret. Nu har solen varit nere och vänt på latituden 23°26՚22῎ söder om ekvatorn och vi går mot ljusare tider. Det känns skönt att det finns något vi kan lita på, som jordaxelns lutning och sådant där, när allt annat tycks gå käpprätt åt skogen. Och då kommer vi av en händelse osökt in på klimatet. Det har regnat dubbelt så mycket som normalt i december vilket resulterat i en alldeles förtidig vårflod. Åar och våtmarker svämmar över och det varma vädret får knoppar att svälla och fåglar att stanna. Så nu är jag framme vid det som det här egentligen skall handla om, ett besök vid Angarnsjöängen.
Det är en utomordentlig grå och disig dag, med dimma i högre terräng. Dagsljuset är skralt och alla färger dämpas eller försvinner helt med avståndet. Det blir ett kort besök vid Angarnsjöängen, mer lockad av vattnet än fågellivet, det senare borde vara tämligen mediokert en sådan här dag.
Strandängarna är översvämmade.
Det är verkligen mycket vatten och strandängarna är översvämmade. Jag tror aldrig jag upplevt så högt vatten på Sjöängen tidigare. Så här skall det se ut på våren efter en snörik vinter, inte nu.
Svanarna riktigt lyser mot den mörka bakgrunden
Det är gott om sångsvan, jag räknar till 53 stycken var av 19 är ungfåglar. De ligger nästan alldeles stilla och riktigt lyser mot den mörka bakgrunden. Det hörs en del gräsänder också men de håller sig mest dolda och antal är omöjligt att uppskatta. Ute på ett fält nedanför Årsta gård står fyra grågäss. Det är märkligt att några grågäss, som vid andra tider uppträder i tusental, kan en gråmulen dag i slutet av december kännas exotiska. Medan sångsvanarna känns mer vardagliga. Men så har det inte alltid varit. Jag minns, det var på sextiotalet, som jag såg min fösta sångsvan, det var på ängarna nedanför Stora Benhamra. Upprymd av händelsen cyklade jag hem och skrev en kort artikel till Norrtäljetidningen och bifogade en pedagogisk pennteckning som visade en sångsvan och en knölsvan. Det tråkiga var att bilden publicerades spegelvänd, så text och bild blev helt fel. Det kändes minst sagt pinsamt, men jag tror jag fick 20 kronor för insatsen.
För mycket vatten för ett par kängor.
Straxt efter Lundbydiket blir det stopp. Alldeles för högt vatten för mina kängor, så det blir till att gå tillbaks. Jag måste en dag som den här, försöka citera Askungen, ”trist och tråkig men kan vara alldeles underbar”. Det obefintliga ljuset, stillheten och grågässen gjorde dagen.
Ugglemötet jag nu skall berätta om skedde vid Toftinge, inte långt från Älmsta i Norrtälje kommun. Den här hökugglan rapporterades första gången den 2 november. Sedan har ett tiotal rapporter strömmat in på Artportalen. Den 12 november, när jag ändå hade ett ärende till Älmsta för att bunkra fågelfrö, passade jag på att åka bort till Toftinge. Vädret var erbarmligt, med duggregn och dis. En dag som över huvud taget inte ville bli ljus. Det enda jag såg var två ormvråkar som satt i några björkar intill ån och ett trettiotal sångsvanar på en åker. Att få se en ljusspräcklig uggla i det här vädret när allt var målat i sju nyanser av grått, var bara att glömma, och det var ju inte säkert att den fanns kvar heller.
Med några snabba vingslag kommer den glida ner i en djup båge innan den åter far upp i en grov sälg
Dagen efter, luciadagen, var det bättre väder. Molntäcket var lite tunnare och även om inte solen syntes så var det betydligt ljusare än i dagen innan, och det bästa av allt, det regnade inte. Eftersom jag skulle fara hem från stugan och ändå skulle passera Toftinge var det självklart att ge hökugglan ytterligare en chans. Jag stannade bilen i en parkeringsficka ovanför backen, med utsikt över dalgången och det område där enligt beskrivning ugglan har hållit till. Såg ingen hökuggla men kajorna betedde sig lite konstigt i närheten av en tät gran cirka 300 meter bort. Det måste vara något som irriterar dem. Med kikaren runt halsen stövlade jag iväg och höll noga blicken på granen. Kajorna ledsnade och drog innan jag kommit halvvägs. Väl framme kunde jag inte se något intressant i granen. En flock sidensvansar lyfte från en björkdunge och när jag vände mig om för att se vart flocken skulle ta vägen, satt hökugglan plötsligt bara där på en el-ledning och stirrade på mig.
Den här gången glider den upp i en stolpe bara 20 meter från mig
Bra kameraavstånd, men avståndet till kameran var lite längre. Den låg i bilen och dit var det som sagt minst 300 meter. Tillbaka till bilen, man kunde ju hoppas att den satt kvar en stund. Önsketänkande – för när jag var tillbaks hade ugglan flugit in i en lövskogsdunge en bra bit bort. Hann ta några bilder innan den lämnade platsen. Med några snabba vingslag kom den glidande ner i en djup båge, innan den åter for upp i en grov sälg. Betydligt närmare. Bara att tacka. Det blev ytterligare några bilder, men jag såg på monitorn att de blev alldeles för mörka. Hann inte ställa om kameran innan ugglan lutar sig framåt och lämnade sälgen, för att den här gången glida upp i en stolpe bara 20 meter från mig, och där blev den sittande.
hökugglan sitter i samma position i minst 30 minuter
Borde nog köpa en lott i dag, fredag den trettonde, sådan här tur har man bara inte. Nu blev det massor av bilder och jag hann testa olika inställningar. Eftersom jag stod snett under fågeln hade jag problem med kontrasten mellan den ljusare himlen och motivet. Det började bli lite enahanda, vad gäller fotograferandet, för hökugglan satt i samma position i minst 30 minuter. Jag hoppades på att den skulle lämna stolpen, så jag kunde få några flygbilder också.
Efter ytterligare 15 minuter slutade ugglan med sitt ständigt vridande på huvudet och fixerade blicken mot en åkerkanten ett stycke bort
Efter ytterligare 15 minuter slutade ugglan med sitt ständigt vridande på huvudet och fixerade blicken mot en åkerkanten ett stycke bort. Kom igen nu – sa jag högt till ugglan – det börjar bli kyligt att stå alldeles stilla med fingret på avtryckare. Inte vet jag om den förstod vad jag sa, men ugglan lättade från stolpen, kameran smattrade och jag tänkte – nu får jag äntligen åka hem.
Men nej! Ugglan gjorde kort sväng över åkern och återvände till samma stolpe. Den tittade undrande på mig som om den frågar om bilderna blev okej eller ska vi göra om det.
Den tittade undrande på mig som om den frågar om bilderna blev okej eller ska vi göra om det.
Det blev ingen flygrepris, och efter ytterligare 20 minuter och totalt 246 exponeringar, lämnade jag Hökugglan på sin stolpe
Hökugglor i Uppland Artportalen har fyllts med rapporter om hökugglor hela höst, och om vi håller oss till Uppland så kom den första rapporten redan de 28 september från Åvasse på norra Gräsö och sedan har det fram till dags datum (16 november) inkommit mer än 650 rapporter. Många rapporter är givetvis på samma fågel men det rör sig om minst 24 individer utifrån den geografiska fördelningen. Några av hökugglorna har varit kvar på samma ställe nästan hela hösten vilket borde betyda god tillgång på sork och andra gnagare. Nedan har jag ställt upp en tabell som spänner över 10 år som visar hur många besök av hökuggla vi haft per år. För att få fram ett underlag, granskade jag alla observationer och skalat ner det till en individ per lokal och säsong. Det kändes inte rätt, för en lokal kan ha fått flera namn beroende på observatör, och vissa lokaler ligger så tätt att man kan misstänka att det är samma uggla. Efter ytterligare en granskning av lokalernas geografiska placering kom jag till ett resultat som stämmer ganska bra när man sedan jämför med Artportalens individkartor. Det finns säkert ett både enklare och mindre tidsödande sätt att få fram de här uppgifterna, men det var skojigt och lärorikt.
Oktober är ett minne blott och solens middagshöjd kommer allt närmare trädtopparna bakom vårt huset. Klara nätter medför frost, som i skuggiga lägen, ligger kvar långt in på eftermiddagarna. I fågelvärlden har mycket förändrats. Det flesta flyttfåglarna har dragit och de som är kvar ska inte så långt. Men den här hösten har även bjudit på stora flockar med rödvingetrast, inte så mycket sidensvans ännu men där emot har vi haft besök av några vackra tallbitar i trädgården. I det här blogginlägget kommer jag nu ägna tallbiten några rader.
Tallbit av båda könen besöker vår trädgårdsdamm
Tallbiten är en fascinerande fågel, en sporadisk gäst från norr som vissa år kan uppträda i ansenliga numerär mitt inne i städer och samhällen där de lever på framför allt av oxel- och rönnbärskärnor. Tallbiten är en stor robust finkfågel, lika stor som en stare, 19 till 22 cm. Hannen har en röd dräkt medan honan och de juvenila fåglarna går i gulgrönt. Den lever i de nordliga delarna av taigan i Europa, Asien och Nordamerika. Normalt är den en stannfågel men kan som sagt någon gång då och då dra söderut i stora antal. Hösten 1976, 2000 och 2012 gick det att se flockar av tallbit i mellersta och södra Sverige.
En tallbitshona poserar som sig bör i en tall
Tallbiten lever ett undanskymt liv under häckningstiden men är annars kanske den minst skygga fågel som vi kan träffa på. På grund av dess brist på skygghet var den lättfångad på den tiden som vi åt småfåglar, och gick därför under namnet Dumsnut. Ett mindre hedervärt namn som även drabbat domherren i vissa delar av Sverige, framför allt i Småland. Angående Dumsnut skriver Jägersköld och Kolthoff. ”Enligt vår mening är tallbiten ingalunda någon obegåvad fågel, men han tillbringar större delen av sitt liv i ödemarken, där han ej lärt känna människan, och förstår därför ej att frukta henne, då han sedan kommer i hennes närhet” Och visst kan det ligga något i vad Kolthoff och Jägersköld skrev, för om fåglarna lämnar de ödsliga tajga skogarna ungefär var tionde år så träffar en och samma fågel sannolikt människor högst en gång i sitt liv och det kommer att gå flera generationer till nästa människomöte. Men det finns säker andra förklaringar också. Varför är t.ex. småfåglarna hemma i trädgården mindre skygga än om jag skulle möta samma fåglar ute i skogen.
Det är endast rönnbärens kärnorna som duger, så under trädet blir det snart en röd matta av skal och fruktkött.
Det svenska namnet tallbit torde syfta på att arten lever av tallfrö. Men namnet är lite missvisande då tallbiten, åtminstone i Västpalearktis, lever mer av granfrö än tall. Arten har även kallats svensk papegoja, nattvaka och parisfågel. Det vetenskapliga namnet, Pini՚cola enuclea՚tor (Linné 1758) Pinicola – ”bebor tallar” av latinets pinus – tall och colere – bebo. Och enucleator – ”som befriar kärnan”. Ordet nucleus = kärna, ger mig andra, och minst sagt obehagligare känslor.
Tallbitar har aldrig bråttom när de tuggar sönder frukten för att finna kärnorna, som de sedan med ett filosofiskt lugn mal sönder.
Tyvärr måste det här porträttet av tallbiten sluta lite vemodigt. Sveriges Ornitologiska Förening menar att tallbiten hör till en av de stora förlorarna på grund av vårt effektiva skogsbruk, och kommer snart liksom oktober vara ett minne blott.
Fakta har hämtats från: Naturhistoriska Riksmuseets hemsida, fakta om naturen och rymden. Svenska fåglars namn, ursprung, historia och innebörd, av Tommy Tyberg. Svenska fåglars vetenskapliga namn, av Lars Ekblom.
Ett fint vätande duggregn, endast sex grader i luften och en
dag som aldrig kommer att bli riktigt ljus. Vad gör jag här? Tänker jag när jag
står i fågeltornet och spanar ut över vattnet. Det blåser inte mycket, men ändå
tillräckligt för att det skall kännas riktigt obehagligt, och det värsta är att
handskarna ligger kvar i bilen. Det behövs inga handskar, trodde jag när jag klev
ur den varma kupén. Oproffsigt må så vara, men sådant händer.
Vägen ner mot båthuset
Fågeltornet
Jag kan inte säga att fjärden framför mig ligger öde, vilket skulle vara passande med en sådan inledning. Nej ett fyrtiotal knölsvanar ligger utspridda på vattnet och flockar med både vigg och knipor, saknas inte heller. Men så mycket mer verkar det inte finnas så här i mitten av oktober. Inga gäss så långt ögat når, vilket förvånar mig, eller sångsvan, för den delen heller. En ensam tofsvipa lyckas jag hitta, den står alldeles stilla på grunt vatten intill ett skär och rör sig inte ur fläcken på hela tiden. En ung havsörn flyger över och får upp några av knip flockarna men vipan rör inte en vingpenna.
Det känns som det kommer att bli ett magert utbyte, trots fem mils bilkörning med tillhörande koldioxidutsläpp och dåligt samvete. Det bättrar sig något mot slutet. När jag går tillbaks på den lövhala spången som leder från tornet hörs en kungsfågelns lockläte, starkt och nära, men ändå tar det flera minuter innan jag upptäcker den lilla granlusen. Lite senare framme vid båthuset, kan jag notera att ute på vattnet ligger minst fjorton bläsänder. Bläsänder är lite av en favorit med sina diskreta, men vackra färger och då speciellt hannar i eklipsdräkt. Medan jag betraktar änderna smattrar en gärdsmyg förbi alldeles framför tubkikarstativet, irriterad och trätglad på gärdsmygars vis.
Det här är en dag som aldrig blir riktigt ljus
Vad har jag lärt mig av den här fuktdrypande dagen? Jo, att
i mitten av oktober ska man inte hoppas på för mycket och aldrig lämna ett par
varma handskar i bilen.
När Jeanna Oterdahl skrev ”Har du sett herr Kantarell, bort i enebacken” Hur tänkte hon då? Det är tankar som kommer till mig när jag med kikaren runt halsen och svampkorgen i handen, sakta strövar fram i skogen inte långt från stugan. Vanligt vis kommer vi bara ihåg den första versen i visan, som vi lärde oss som barn, men hela visan på sju verser handlar om familjen kantarell med sina trätor och uppfostringsmetoder. Visans slut är lite väl dramatisk för då… ”Stackars pappa Kantarell puttrat i en gryta” Och till slut ”Men som läcker sommarmat hamna alla på ett fat”. Men hur tänkte hon, frågar jag mig igen, har aldrig sett kantareller i en enebacke.
Kantareller (Alla bilden tagen med min mobiltelefon)
Svart trumpetsvamp
Men här finns dom, riktigt många på sina ställen, framförallt på fuktiga lokaler i tät skuggande skog . Det måste ha varit en gynnsam sensommar, inte för torrt, men varmt. Inte bara kantareller har gynnats, även gul- och svart trumpet, men dem går jag bara förbi i dag. På varje ställe lämnar jag alltid kvar några svanpar, en vana jag har sedan barnsben. Det kanske inte blir de finaste exemplaren som blir kvar, får jag väl erkänna, men det känns bra, ett slags hänsyn som förmodligen inte har någon betydelse för svampen.
Att plocka svamp har inte alltid varit populärt. Anders Hirell som skrev ”Den svenska matsvampens historia” Berättar att det fanns tider då svensken hellre åt hästbajs än kantareller. Inte ens under nödåren på 1860-talet kunde myndigheterna få vanligt folk att äta svamp. Annat var bland adel och kungar. På slott och herresäten var svamp inte en ovanlig ingrediens till taffeln. Karljohanssvampen är väl ett bevis på detta.
I Kårsta, där jag växte upp, var det så gott om svamp att folk kom långväga för att få del av överflödet. På Stockholm-Rimbo Järnvägsaktiebolag lär det ha chartrats specialtåg från Östra station med svampälskande stockholmare som släppes av på skogen uppe vid sjön, Sparren, för att sedan hämtas mot kvällen. Men det var långt före min tid.
Tillbaks till nuet, med en kantarellfylld korg går jag hem och rensar så mycket att det räcker till en kantarellsmörgås, en kulinarisk höjdare enligt mig. Det skall vara en limpsmörgås med smörstekta kantareller, lite peppar, salt och en finhackad gul lök. Kantarellerna skall ätas varma på smörgåsen och en god öl till anrättningen gör inte det hela sämre.
Efter att, med livet som insats, passerat över golfbanan och nått fram till fyren såg jag ornitologer överallt, nertyngda av kikare, kameror med mastodontoptik samt tubkikare. Nästan alla var de vända med ryggen mot havet och stirrande in mot land med blickarna högt upp mot skyn. Det var bivråkar de väntade på. Även jag såg väl en och annan bivråk men det som fascinerade mig mest var alla dessa sparvhökar, som på låg höjd obemärkt smet bakom ryggen på oss, jagande någon oförsiktig tätting som nästan alltid hann i skydd bland vresrosor och annan strandvegetation.
Falsterbo fyr ett säkert landmärke för både fåglar och fågelskådare
Oberörda av sparvhökar och närgångna ornitologer, spatserade några svartsnäppor i det grunda vattnet mellan golfbanan och Reveln.
Svartsnäppa
Ute vid Nabben har det byggts ett vindskydd sedan jag var här sist. Här flockades ett tjugotal män i övre medelåldern eller äldre, spanande utöver golfbanan, för att räkna alla bivråkar som sträckte ut över sundet på hög höjd. Om man lyssnade noga, kunde jag ur mumlet höra, både danska, tyska, skånska och lite uppsvenska. För min del kollade jag in vadare ute på dybankarna, en mer lämplig sysselsättning, för en som vill fylla på sin sverigelista. Där var en hel del större strandpipare men mest kärrsnäppor. Bland kärrsnäpporna smög sandlöpare, spovsnäppor och en roskarl, och på avstånd såg jag några skärfläckor.
På avstånd såg jag några skärfläckor
Jag försökte fotografera vadarna på fri hand men resultatet, visade sig efteråt, miserabelt. När jag rättat till bländare, tid och känslighet blev det några användbara bilder men då hade nästan alla vadare lyft och de närmaste dybankarna och grundvattnen gapade tomma.
De närmaste dybankarna och grundvattnen gapade tomma
En liten dopping, som jag avfärdat som ytterligare en smådopping och inte ägnat någon större uppmärksamhet åt, kom lite närmare stranden och började pyssla med fjädervård. Insåg strax att det här inte kan vara en smådopping utan en svarthalsad dopping. Nytt kryss i min sverigelista.
Svarthalsade doppingen i vinterdräkt, ägnar sig åt putsning.
En rovfågel, en kärrhök av något slag, kom glidande över vass och sandrevlar. Det blev lite rörelse på fågelskådar flocken, man ändrade fokus. Det var en ung stäpphök. Upp med kameran, men att fokusera en snabbt flygande fågel med autofokus är inte lätt. Det blev ytterligare massa oskarpa bilder på fri hand. Men som en gentleman och fågelfotograf, jag ofta möter på Angarnsjöängen, säger – bättre med en dålig bild än ingen alls. Och den här gången håller jag verkligen med, för bilderna hjälpte mig att efteråt artbestämma fågeln. Visserligen sa alla att det var en stäpphök, men för mig kunde det lika gärna varit en ung ängshök.
Stäpphök
Bortsett från att kamerabilderna blev en besvikelse, helt mitt fel, så var det en högst givande dag ute på Falsterbo Näset.
Anar en rörelse i ögonvrån, hinner notera en blänkande grå rygg och baklabbarna på en gråsäl. Vi blir nog lika överraskade, den försvinner snabbt ner i det trygga djupet medan jag stannar upp för att se om den av nyfikenhet kommer upp lite längre bort som sälar brukar göra ibland, men inte den här gången. Jag är på väg tillbaka från en tur upp till Alskäret, en liten sargad ö norr om Gåssten utanför Singö. Vädret är kajak- och fågelskådarvänligt och jag har lockats ut till de yttersta skären för att se vad de bjuder på. Det blir en del observationer från sittbrunnens låga horisont. Inte så mycket sträckande fågel som väntat men det är en del om rastande gluttsnäppor och några storspovar som passerar på avstånd.
Vädret är kajak- och fågelskådarvänligt och jag har lockats ut till de yttersta skären.Kajaken uppdragen på en skrovlig berghäll. I bakgrunden breder Singö ut sig.Stenblock och flera meter höga skärningar försvårar framkomsten.
Några kvarlämnade rester påminner med lite fantasi om Gotlands raukar.
Alskäret är som sagt en sargad ö, här har brutits kalk långt tillbaka i tiden och det har givit platsen sin speciella karaktär. Det är inte helt lätt att ta sig fram bland stenblocken och ibland stoppas man av flera meter höga skärningar. Några kvarstående rester påminner med lite fantasi om Gotlands raukar, och med ännu mer fantasi, om kvarstående murar från en medeltida borg.
I ”Beskrivning öfver Stockholms län, berg och jordarter” kan läsas följande: Kalkstenen på Alskäret är ganska hvit, finkornig och fast, så den med fördel kan användas till allehanda stenhuggararbeten, såsom grafvårdar, fensterplattor, bordskifvor m.m., som af det till Stockholm förda materialet vid Stenhuggeriet derstädes förfärdigas.
Eller ruiner av en medeltida borg
Strandaster trivs i det bräckta vattnet.
Kalkbrott kan härbärgera spännande och rara växter, men några rariteter hittar jag inte men å andra sidan är jag en urusel botanist. Strandveronika och strandaster blommar alltjämt och lyser upp bland gråa block och berghällar.
På återvägen passerar jag genom Gåsstens arkipelag och stannar till med kajaken över ett skeppsvrak som ligger alldeles under vattenytan. Nu är vi åter tillbaka till händelserna runt 1719. Enligt källor skall ryssarna ha stannat upp en tid här på Singö och gått extra hårt åt bebyggelsen, de många ryssugnarna vittnar om ett längre uppehåll. Samma källor berättar, att den 11 juli klockan sex om morgonen var havet fullt av ryska fartyg. Dagen efter brändes fiskelägena både på Gåssten och Måssten.
Vraket lär vara en rysk galär som börjat brinna och därför sattes på grund inne på Gåsstensredden. Vraket har nr. L2013:4258 i Riksantikvarieämbetets register. Vraket är 7 x 30 meter, har 7 stormportar på vardera sida, en gång försett med tre master som för länge sedan är borta, och virket anses vara i gott skick.
Vid klart stilla vatten går det att se stora delar av vraket.
Medan jag begrundar vad som vilar under kajaken och funnits här i 300 år kommer en duvhök med kraftfulla vingslag lågt över fladen och sveper in i strandskogen. Under hösten är sträckande sparv-och duvhök vanliga här ute och beroende på vilken kondition de är i efter att flugit över Ålandshav kan de stanna upp redan på de yttre öarna. Ute på Måssten har jag sett upp till tre rastande duvhökar samtidigt.
Det har börjat blåsa från sydväst och jag väljer en så bekväm väg som möjligt, går innanför Stångskäret, ett grunt område med födosökande storskrakar, drillsnäppor och ännu fler gluttsnäppor. Storskrakarna är spännande att studera när de på ett organiserat vis driver in fisken mot land genom att simma på led med huvudena nersänkt under ytan. Det känns i armarna nu och ryggen ömmar, det blir träningsvärk i morgon, det är nu jag anar en rörelse i ögonvrån, sälen som jag nämnde inledningsvis.
Efter trettiofem år på sjön med segelbåt brukar andra bli med husbil. Inte så klimatsmart men ur fågelskådare synpunkt ganska lockande. Men att skiljas från havet är inte så lätt, så det blev havskajak i stället. Billigt, tyst och nästan fossilfritt. I dag blir det en tur utanför Singö, närmare bestämt runt Svartklubbens fyrplats och ner till Ytterörarna, ost om Örsten. Vädret halvklart, varmt och still, perfekt med andra ord.
Svartklubbens fyr från min låga horisont.
Efter en närmare titt på Svartklubbens fyrplats och fyren glider jag söderut mellan grynnor och skär. Går i land på Ytterörarna för kaffe och smörgås. Trotts det karga och utsatta läget prunkar växtligheten medan fågellivet är mer sparsamt. Den vanligaste fågeln just nu är sädesärlan, säkert ett tjugotal bara på den här lilla kobben, men även några skärpiplärkor kan glädja ornitologen, men inte fotografen.
Sädesärlan är en karaktärsart ute på kobbarna så här års. Här en luggsliten hanne som studerar den kaffedrickande fågelskådaren
Från kajaken ser jag gluttsnäppor på avstånd, låter så i alla fall, inte lätt att fokusera när allt gungar. Sju förbiflygande småspovar får väl betraktas som dagens höjdare, även om det är en ganska vanlig syn vid den här tiden. Här finns inga skyddande träd eller buskar men blomsterprakten imponerande även om mycket redan är utblommat. Renfana, baldersbrå, fackelblomster, styvmorsviol och smällglim mm. Inga märkvärdigheter, men här ute är de som de skönaste rosor i en mager trädgård, tror jag Carl von Linné Skulle ha sagt. Det som är mest iögonfallande i ytterskärgården och som växer på alla fria klippor och berghällar är ljuslaven.
Ljuslav målar de yttersta skären i en varm gul ton.
Ljuslav (Xanthoria candelaria) kräver en liten närmare presentation. Jag har alltid trott att dess namn är gul kartlav, men någon sådan lav existerar inte. Linné gav laven namnet ljuslav för den användes till att färga vaxljus. Laven växer på flera olika underlag men särskilt på sten som utsätts för fågelspillning.
Här ute växlar vädret fort. Från att jag under en längre tid hört åska på avstånd växer plötsligt städmolnen upp över Väddölandet och snart ser jag kusten i söder försvinna och en vit vägg närma sig snabbt. Hinner knappt komma i land innan regn och hagel kommer över mig. Kryper in under en regncape som inte är till så stor nytta och avvaktar utvecklingen. Det är ett vackert skådespel och man känner sig ganska liten. Efter tio minuter är det över och solen lyser åter upp havet i söder.
Efter tio minuter är det över och solen lyser åter upp havet i söder
Kajak är inget för sjuttioplussare, något jag fick höra, när jag med illa dold entusiasm berättade att jag ökat på flottan med en havskajak. Fel menar jag, så länge man har respekt för vattnet, vädret och sina begränsningar. Men visst kan det gå lite snett ibland. Nu sitter jag med en streckning i ryggen på grund av ett slarvigt lyft jag gjorde för att komma i skydd innan regnet, men det tänker jag inte berätta för belackarna. Sist jag fick ryggskott var förresten hemma i TV-soffan.
Mest om fåglar 