I början av januari 2016 kom det rapporter om en hökuggla vid Libro bäck, ett industriområde norr om Uppsala. Den 4 januari for jag dit för att få se den. Nu är det dags igen. En hökuggla har slagit sig ner, nu i andra änden av stan, på ett litet område inklämt mellan stambanan och södra infarten till centrum. Efter ett tips från en skådarkompis, som även var med vid Libro bäck, kollar jag även i Artportalen för att få en mer exakt position.
När jag väl lokaliserat området och hittat en plats att ställa bilen, är det enkelt. På ett litet fält med dungar av lärk, tall och lite lövträd står redan några ornitologer med kikare och kameror. Eftersom ugglan rapporterats som stationär ett antal dagar, så lär det vara en jämn ström med folk under den ljusa delen av dagen.
När jag först ser hökugglan, sitter den i en lärk med några förargliga kvistar framför sig. Om det inte vore för eftersträvan av den perfekta bilden, så spelar väl några kvistar ingen roll, kan man tycka, det blir ju ett hökugglekryss i alla fall.

Ugglan sitter envist kvar i sin lärk, vrider ständigt på huvudet, som om den skulle sakna halskotor och med jämna mellanrum betraktar den, med genomträngande blick, oss skådare.
Eftersom ugglan vägrar att flytta på sig och jag inte kan finna fler exponeringsvinklar, lämnar jag snart platsen för att se efter om pilgrimsfalken i domkyrkan är hemma.
Parkerar på den vanliga platsen vid tullhuset och promenerar in mot centrum och domkyrkan. Vid Islandsfallet och Kvarnfallet är det isfritt, så här borde jag kunna se strömstare. Men inte heller. Där emot håller ett femtiotal gräsänder till ovanför Kvarnfallet.
Men nu är det pilgrimsfalken jag vill se, som rapporteras varje dag, oftast mellan 10.00 och 13.00. Stirrande upp mot tornen går jag runt domkyrkan. Ingen falk den här gången heller, fast jag är här mellan 11.00 och 12.00. Pilgrimsfalkar är inte att lita på.
På väg tillbaka mot bilen tar jag omvägen genom Stadsparken, för se att om där kan vara några ringduvor. Även ringduvorna har dagligen rapporterats på Artportalen. Men nu blir det i alla fall utdelning. Ser inte mindre än sexton stycken ringduvor och alla sitter uppburrade i ett och samma träd.
Nöjd med duvorna åker jag tillbaka till hökugglan, som nu har flyttat till toppen av en tall. Fint läge för fotografen, förutom att den låga solen ger ett besvärligt motljus.
Jag är inte ensam nu heller, och eftersom vi följer efter hökugglan när den flyttar på sig, kan man fundera på om den inte blir stressad. Den verkar inte skygg på något vis, men hur påverkar vår ständiga närvaro möjligheten att anskaffa föda.
Vid Libro bäck, jagade den hökugglan, obehindrat medan fågelskådarna stod och såg på. Men förhållandena var annorlunda där för vi skådare kunde bara röra oss utefter en gångväg medan ugglan hade ett betydligt större område att agera på. Här är förutsättningarna inte desamma, dessutom pågår ett antal ”störande” aktiviteter som biltrafik, arbetande grävmaskiner och lastbilstransporter. Ändå har den här hökugglan, som kommer från folktomma tysta vidder, valt just den här platsen. Varför? En annan fundering jag har, är om gräv aktiviteterna i hökugglans omedelbara närhet kan ha en positiv inverkan på födotillgången. Sork, som antagligen är stapelfödan, kanske stressas fram på grund av de vibrationer grävmaskinen fortplantar i marken.

Medan jag står här och funderar kommer en liten flock gråsiskor och slår sig ner i en trädtopp, bara några meter från ugglan. Känner de varandra? Inte personligen förstås, men de har ju samma hemvist. Båda arterna häckar i taigaskogen upp till fjällbjörkszonen.
Gråsiskorna verkar irriterade och när hökugglan flyger iväg mot en annan dunge, följer några av siskorna efter, men jag vänder om mot bilen.