Namnet gärdsmyg användes troligen först av Sven Nilsson (1787 – 1883).” Gärd-” eller gær kommer från fornsvenskan och betyder ”stängsel”. Gärdsmyg kan då bli ”fågeln som smyger i gärdsgårdar”.
Troglodytes kommer från grekiskans troglodutes, ”som kryper in i hål”
Ingen kan väl vara oberörd efter ett gärdsmygsmöte, och så har det nog varit i alla tider. Om vi läser Fåglar i folktron av Carl-Herrman Tillhagen, framgår det att gärdsmygen har många lokala namn, så som baskakung, Thomas i gärdet, mysing, tummeltott mm. I många språk har gärdsmygen ett namn som talar för, att den skall vara fåglarnas kung. Den gamla sagan som berättar om hur kungsfågeln får sitt namn genom att flyga högre än alla andra fåglar, berättas ibland även om gärdsmygen. Om det var list eller bara fuskigt att lifta på örnens rygg får väl fåglarna själva klara ut.
Visserligen är jag, enligt min presentation, en medioker fågelskådare. Men för den skull behövde det väl inte dröja en bit in på 70-talet innan jag fick se min första gärdsmyg. Lite märkligt är det ändå med tanke på att jag ständigt var ute i skog och mark. Det kan också bero på att gärdsmygen inte var så vanlig i Uppland på 60- och 70-talet.

Om jag inte minns fel såg jag min första gärdsmyg på Österlen i Skåne, vid foten av Stens huvud. En liten försiktig krabat som inte var mycket för att posera, inför en tecknande naturromantiker. På den här tiden var Gunnar Brusewitz den självklara förebilden och ledstjärnan. Allt skulle dokumenteras med penna och papper, helst på plats i händelsens centrum och kameran var givetvis lagd på hyllan. Det blev en, inte allt för porträttlik teckning, men för att vara ur minnet tycker jag den blev okej.
Sedan skulle det dröja fram till mitten på 90-talet innan jag åter träffade på gärdsmyg. Den här gången i norra Roslagen. Det skall väl också sägas, att det här var en tid då skogsvandringar och fåglar inte låg så högt upp på prioriteringslistan.

Som jag minns, var det en tidig fuktig försommarmorgon på ett hygge med gott om högstammig asp. Faktiskt ett riktigt vackert hygge. En kristallklar strof som jag aldrig hört tidigare, som enligt fågelböckerna påminner lite om trädpiplärkans, men det här var något helt annat. Att det måste vara gärdsmyg förstod jag direkt, men sen tog det en bra stund innan jag fick se den lilla mus lika fågeln på en stubbe bara ett tiotal meter bort. Ingen kamera eller penna och papper för den delen heller, men väl tillbaks i stugan skissade jag upp något ur minnet och plockade fram detaljer från fågelböckernas planscher. Från och med det här mötet träffade jag på gärdsmyg då och då, men den var långt ifrån så vanlig som nu för tiden. Mildare vintrar med allt kortare köldknäppar gör det lättare för gärdsmygen att överleva på våra breddgrader. Många flyttar ner till Västeuropa, en utmaning som är minst lika riskabel som att försöka sig på en övervintring. Att både flytta och stanna är en strategi som flera fågelarter satsar på för att sprida riskerna. Dit hör till exempel kungsfågeln som kan slås ut helt efter några riktigt kalla vintrar, men har en fantastisk reproduktionsförmåga.

Gärdsmygen är revirhävdande, även på vintern och smattrar irriterat om man kommer den för nära. Den kan även få för sig att dra några sångstrofer från sitt snåriga vinterviste. Diken och bäckar med rinnande vatten, som inte fryser till, är vanliga övervintringsplatser. Men även stränder helst med öppet vatten, där det finns bryggor, upp och nervända båtar och annat bråte kan också duga.
På en sjön, ett kort stycke från vårt fritidshus, ligger isen decimetertjock sedan länge, men här under en stor hög med gammal vass har en gärdsmyg bestämt sig för att övervintra i år. Förmodligen är det ett mikroklimat under vasshögen och möjligt att hitta föda där, men hur länge räcker det?

Somrarna 2016 till 2018 har det varit ovanligt gott om Gärdsmyg. På vissa lokaler i somras kunde jag räkna in fler sjungande gärdsmygar än rödhakar. Eftersom jag av princip aldrig försöker leta efter fågelbon eller medvetet slår mig ner i dess närhet, så är gärdsmygsfotografering en mycket tidsödande sysselsättning. Men har man massor av tålamod och lite tur kan även en gärdsmyg stanna upp några sekunder och av ren nyfikenhet komma riktigt nära, och plira på en med sina pepparkornsögon.

Invid ett hoprullat och kasserat fårstängsel, en sensommardag, väntar jag ut en gärdsmyg som jag hört lite tidigare på dagen. Det har kommit några regnskurar men nu tittar solen fram under en blygrå molnbank. Snart ser jag en liten fågel fara runt inne i bråten. Försvinna en stund för att strax där efter titta fram på ett annat ställe, som gärdsmygar brukar göra. Men så far den upp, sätter sig högst upp i stängselhögen för att lugnt betrakta mig. Den verkar inte ha bråttom alls, så jag hinner ställa in kameran, sätta mig tillrätta och få ett bra stöd. Då kommer en vind smygande bakom fågeln, och den får en kjol och jag en bild.

Apropå fågelbon, så anser jag att man skall göra allt för att inte tränga sig på, det gäller även fåglar som håller vinterrevir för den delen. De senare lever troligen på marginalen och behöver all sin tid och kraft att söka föda i stället för att hävda revir mot nyfikna ornitologer.
Vill vi veta mer om fågelbon, ägg mm. Så är Kunskapen om fåglar av Tage Wahlberg en utmärkt källa.

Samtliga böcker i nedanstående litteraturförteckning är väl värda en plats i bokhylla.    

Litteraturförteckning:
Tillhagen, C-H.  Fåglar i folktron.
Tyberg, T.  Svenska fåglars namn, ursprung, historia och innebörd.
Ekblom, L. Svenska fåglars vetenskapliga namn.
Wahlberg, T. Kunskapen om fåglar.
Risberg, L . Sveriges fåglar