Strömstaren har alltid fascinerat mig, och visst, vem blir inte imponerad av en fågel med så avvikande livsstil. Nu tänkte jag presentera en av mina favorit lokaler för strömstare, Röbykvarn, som jag brukar besöka flera gånger varje vinter.
Röbykvarn ligger på Backa gård på den nordligaste spetsen av Vallentuna kommun. Lokalen ligger vid Lillån som flyter genom Kårsta stationssamhälle och rinner upp i sjön Sparre. Här finns flera platser med forsande vatten som kan hysa strömstare. Hela åsträckan, även de stillaflytande partierna kan vara intressanta.
Eftersom jag växte upp i Kårsta känns det som hemma och även om jag inte bott här på många år har jag kunnat följa förändringarna i landskapet och naturen, och det under snart 50 åren.
Kvarnen, som var i drift fram till 1880 talet, är borta men de stenlagda kanalen och kvarndammen finns kvar. Bostadshuset tjänstgjorde som sommarnöje när jag var grabb, men stod sedan tomt länge och brann ner 1984. Nu har mjölnarens trädgård blivit näst intill ett ogenomträngligt snår, men där ännu lavdraperade äppelträd intar en hedersplats.

Norr om kvarnen flyter ån stilla ända upp till sjön. Det är en öppen vacker dalgång som inte har tillåtits att växa igen och utefter ån får stora alar stå kvar för att ge skugga. Klokt, för då trivs inte bladvass och storkaveldun som helt kan täppa till vattenflödet, vilket har skett nedströms Röbykvarn.
Att se höstens första strömstare stå och knixa på en sten känns fint. Nu är du här igen, tänker jag, precis som förra året och året dessförinnan, ja alla år tillbaks. Det är givetvis inte samma fågel genom åren säger den förnuftiga hjärnhalvan, men enligt den känslomässiga, är det min strömstare och jag tycker vi känner varandra.

Hur många gånger har jag inte suttit här vid kvarnruinen och väntat på att den lilla forskarlen skall komma lite närmare. Det har varit både kallt och blött, och väntan kan bli lång för strömstaren är en svårflörtad kamrat. Den har ett antal favorit stenar, det syns på efterlämnad spillning, men det finns många att välja på, så varför välja en på kameraavstånd. Men så kommer en svart boll svirrande upp för strömmen, tätt över vattnet, sirpar till, lyfter över dämmet och slår sig ner på behörigt avstånd intill stranden.

Min erfarenhet är att strömstaren lika gärna dyker efter föda i lugna vatten som i forsande och att det mer är isförhållandena som styr. Men närhet till forsande vatten ska det alltid vara. Det finns i och för sig alltid undantag. För ett par år sedan höll en strömstare till ute vid Sennebyhaken på Väddö. Fiskaren som bor där, berättade att den ofta höll till under hans brygga och vad jag förstod var det inte första gången som strömstare försökte övervintra där.

Varje år brukar jag räkna strömstararna mellan sjön och bron, vid ”kofållan”, en sträcka på ca 1 kilometer. Bra år kan det vara 5 till 6 strömstarar, de flesta mellan kvarnen och sjön.

Lite fakta om strömstaren.
Strömstare (Cinclus cinclus). Cinclus kommer från grekiskan. Aristoteles använde ordet kinklos ”en liten vattenlevande fågel” Men om han syftade på strömstaren är tveksamt. Konrad Gesner (1516–1565) omnämnde strömstaren som Merula aquatica. (Merula = koltrast) Linné kallade den Sturnus cinclus. (Sturnus = stare). Strömstare är ett gammalt namn. Olof Rudbeck (1660 – 1740) använde namnet 1728.
Strömstaren häckar i hela landet, mycket sparsamt i söder och med stora luckor. Från Värmland Dalarna och Gästrikland blir den vanligare men fortfarande med stora områden där häckning inte har konstaterats. Vanligast är den i fjällkedjans barr och fjällbjörksregion, medan den är betydligt sällsyntare i kustlandet.
Inför vintern flyttar strömstaren från sina nordliga häckningsplatser och blir då betydligt vanligare här i Roslagen.
Strömstaren är skapt för ett liv i rinnande vatten, ur vilket den hämtar all sin föda som i första hand består av nattsländelarver (husmaskar). Med hjälp av vingar och klor rör den sig utan problem utefter botten och när den hittat en husmask studsar den upp på iskanten eller en sten och med en snärt med näbben, befriar den larven från sitt rörformade hölje.
Skelettet hos strömstaren, är inte som hos andra fåglar poröst med luftfyllda hålrum, utan kompakt och tungt. Fjäderdräkten är väl insmord med fett från gumpkörteln, som utsöndrar betydligt mer fett än hos andra tättingar. När strömstaren far upp ur vattnet som en kork, är den helt torr och man ser på sin höjd några vattenpärlor rinna av. En annan anpassning är att öronöppningarna kan tillslutas med hudveck. (Uppgiften om gumpkörtelns egenskaper och öronens hudveck har jag hämtat ur det gamla praktverket Våra fåglar i Norden.)
Strömstaren hävdar revir även på vintern och kan, något jag tyvärr aldrig har hört, stämma upp en dämpad gnisslande sång.
Strömstaren har, som t.ex. änder, en kort ruggningstid efter häckningsperioden och mister sin flygförmåga helt. Detta är den ensam om bland tättingarna. Ungarna kan heller inte flyga, när de lämnar boet, men att simma och dyka har de inga problem med.
Den svenska populationens storlek är svårbedömd då det saknas en hel del data från fjällregionen. I Svensk fågelatlas uppskattas antalet mellan 5000 – 50 000 par. Ett mycket stort spann som talar för svårigheterna att inventera.
Det hot som på talas, är försurningen av vattendragen, då sländlarver är känsliga för lågt pH-värde. Men det positiva är att mellan 1980 och 2010 har försurningen p.g.a. nerfall minskat drastiskt och ligger nu på samma nivå som i början av 1900 talet. Men hotet om försurning från ett allt mer intensivt skogsbruk kvarstår. (Källa Hav och Vattenmyndigheten.)
Men för att inte avsluta i moll så har, enligt Svensk fågelatlas, det västsvenska beståndet klarat sig bra och det sydsvenska vinterbeståndet har till och med ökat sedan 1980 talet.

Litteraturhänvisning:
Ekblom, Lars. Svenska fåglars vetenskapliga namn.
Tyrberg, Tommy. Svenska fåglars namn.
Curry-Lindal, Kaj m.fl. Våra fåglar i Norden.
Svensson, Sören m.fl. Svensk fågelatlas