Solen har sjunkit ner bakom skogsranden i väster och färgar underkanten av kvällsmolnen i rosa. Det är alldeles stilla, och marsdagens blygsamma värme dröjer sig kvar en liten stund till. Det är en perfekt kväll för mitt syfte, en kväll som kan bjuda på så mycket mer. Jag sitter på ett högt berg, en landtunga som skjuter ut i Mälaren, med ett vattenlandskap i norr och vidsträckta åkrar i söder. Berget har en gång bebotts av människor. Här låg en befäst stormansgård och de stora stenblocken i sluttningen vittnar om fornborgens murar. I en skyddad vik i öster kan jag föreställa mig långbåtar uppdragna på stockar i väntan på att isen skall släppa från stränderna. Stigen upp på berget som slingrar mellan sten och hasselsnår nyttjades kanske av människor redan på vendeltiden, och det måste ha varit ett tungt slit för trälarna att bära upp allt som erfordrades på en gård.
Stigen upp på berget som slingrar mellan stenblock och hasselsnår.
Då, 500 till 600 år in i vår tideräkning var här tämligen kalt från buskar och träd, kanske av strategiska skäl men framför allt på grund av hårt bete. Men nu mera är de mindre branta delarna av berget täckta av en tät hasselskog som flyter ner för sluttningarna och stoppas upp av en alridå närmast vattnet. Och ovan branterna har ek och tall fått fäste till glädje för örn, korp och andra predatorer som önskar lite koll på sjöfågelns förehavanden.
Ovan branterna har ek och tall fått fäste till glädje för örn och korp.
För många år sedan hörde jag en berguv här, och eftersom det har gått ut en uppmaning att inventera alla tänkbara lokaler passande berguv, har jag tagit mig hit för att lyssna. Och som sagt det är en förträfflig kväll, alla ljud bär långt och jag kan höra ändernas lågmälda träta och skrattmåsarnas mer högljudda käbbel långt ute på fjärden. Ljuset dröjer sig kvar här uppe, långt efter att de skogklädda omgivningarna sänks i mörker. En taltrast på andra sidan viken tystnar medan koltrasten som tidigare sjöng helt nära, flöjtar till men tystnar snabbt, som om den kommit till insikt att nu är det för mörkt för sång.
Ljuset dröjer sig kvar här uppe, lång efter att de skogs klädda omgivningarna sänks i mörker.
Ute på vattnet har änder och måsar kommit till ro men en ljusstrimma skär genom den svarta vattenspegeln och avslöjar en knipa som inte bestämt sig för på vilken iskant natten skall tillbringas. Efter ytterligare en timme och två apelsiner, packar jag ner sittunderlaget och drar mig ner för berget. Nej det blev ingen uv i kväll, trots branta berg och utmärkt väder, men en fin kväll är belöning nog.
I dag skriver vi den 17 mars, en ur vädersynpunkt högst oangenäm dag, någon plusgrad och snöblandat regn. Tanken var att gå ner på ängen som ligger ett par hundra meter från husen där vi bor. Men det får bero tills vädergudarna kommer på bättre tankar. Men till dess kan väl en presentation av lokalen vara på sin plats.
Ängen i början av mars
Ängen, som jag döpt till Gillmyra äng, ligger inklämd mellan en stundtals hårt trafikerad väg och några hästgårdar. Halva ängen är en klövervall som slås tre gånger per sommar, resten, cirka 9 ha, är ”skräpmark” där det bara växer tistlar och älgört. Den ur mångas ögon, triviala marken genomkorsas av diken, troligen efter ett uppgivet försök att förvandla myr till åker. Här växer täta salix bestånd, bredkaveldun och gul svärdslilja och lite annat som bryter av mot den täta älgört mattan.
Stora ytor av ängen täcks av älgört och borsttistel. Här ett fält av blommande älgört.
Det skulle ta rätt många år innan jag upptäckte ängens potential ur ett ornitologiskt perspektiv, och det var fram för allt mängden buskskvättorna som väckte mitt intresse. Jag tror det finns gott om blöta tuvängar runt om i landskapet som kan vara lika intressanta, men om de inte ligger i anslutning till någon känd fågellokal besöks de sällan av ornitologer, eller ännu värre, ligger de i ett oskönt område med trafikleder, tät bebyggelse mm. då bryr vi oss över huvud taget inte.
Det var det stora antal buskskvättor som gjorde att jag fick upp ögonen för ängen. Här en buskskvätta med en larv i näbben.
Den här ängen är min vardagslokal. Besöker den flera gånger i månaden året om och under vår och höst betydligt oftare. Någon vecka efter att de första primörerna har rapporterats från Angarnsjöängen, har jag dom här. Några stannar, men de flesta drar vidare.
Nu i mitten av mars spelflyger ett tiotal sånglärkor över tuvorna.
Nu i mitten på mars rastar starar, tofsvipor och lärkor, de senare stannar även för att häcka. Grågässen flyger oftast bara över, medan tranor och sångsvanar gärna går ner på vallen. Snart kommer enkelbeckasiner och ängspiplärkor, men ingen av dom stannar någon längre tid. I de vattenfyllda dikena rastar grönbenor och ibland även krickor.
Först kommer tofsvipan och några veckor senare enkelbeckasinen, men ibland rastar de samtidigt.
Bland häckande fåglar har jag redan nämnt buskskvättan och sånglärka, men även törnsångare, ärtsångare och näktergal hörs från flera håll. Under flera somrar har även hörts kornknarr men den är inte årsvis. Om törnskatan häckar vet jag inte, men på sensommaren är de mycket vanliga och det är spännande att följa deras jakt på insekter.
På sensommaren är törnskatan en vanlig syn. Här en ung törnskata.
På vintern känns det oftast väldigt tomt ute på ängen, men under snön lever vatten- och åkersork i all välmåga. Fjällvråk och varfågel är inte ovanligt och den senare stannar ofta till slutet av mars.
Under snön lever vatten- och åkersork i all välmåga.
Det är inte bara jag som tycker att den här ängen är intressant. Tidiga mornar lurpassar räven på någon sork uppe på vallen. Vi ses ganska ofta och hon, jag tror det är en hon i alla fall, håller koll på mig, och så länge jag inte passerar en för mig osynliga gränsen, nosar hon lugnt vidare. Efter en lyckad jakt lägger hon sig ofta uppe i skogskanten och smälter maten.
Räven vilar efter en lyckad morgonjakt.
Observerade fåglar på och intill Gillmyra äng. Har här uteslutit de vanligaste arterna, som t.ex skata med flera.
sångsvan (Cygnus cygnus) Rastande och överflygande gräsand (Anas platyrhynchos) Födosöker i dikena. Ingen häckning har konstaterats. kricka (Anas crecca) Rastar, inte så vanligt. fasan (Phasianus colchicus) Ganska vanlig. kornknarr (Crex crex) Hörs inte alla somrar. gråhäger (Ardea cinerea) Födosöker i dikena. Ses sporadiskt. brun kärrhök (Circus aeruginosus) Jagar över tuvängarna och intilliggande hagar, inte vanlig. ormvråk (Buteo buteo) Ses dagligen över lokalen. fjällvråk (Buteo lagopus) Oregelbunden vintergäst. sparvhök (Accipiter nisus) Ses sporadiskt. tornfalk (Falco tinnunculus) Sällsynt gäst lärkfalk (Falco subbuteo) Ses ganska ofta. Häckade troligen i närheten 2018. trana (grus grus) Rastar regelbundet på våren. 2018 noterades trana även på sommaren. tofsvipa (Vanellus vanellus) Rastar regelbundet på våren. grönbena (Tringa glareola) Ses inte ofta. skogssnäppa (Tringa ochropus) Födosöker intill dikena. Hörs oftare än syns. enkelbeckasin (Gallinago gallinago) Rastar regelbundet. Skrattmås (Chroicocephalus ridibundus) Födosökande på vallen och i hagmarkerna, oftast efter regn. fiskmås (Larus canus) Födosökande. silltrut (Larus fuscus) Överflygande. gråtrut (Larus argentatus) Vanlig, födosöker som skrattmås och fiskmås. ringduva (Columba palumbus) Mycket vanlig, oftast överflygande. gök (Cuculus canorus) Hörs från ängen. tornseglare (Apus apus) Vanligt förekommande. gröngöling (Picus viridis) Hörs från närliggande gårdar. större hackspett (Dendrocopos major) Kommer ofta ut på ängen och söker föda i torra buskage. sånglärka (Alauda arvensis) Vanlig, häckar inom lokalen. ladusvala (Hirundo rustica) Mycket vanlig. På eftersommaren kan ett hundratal jaga över ängen. hussvala (Delichon urbicum) Betydligt ovanligare än ladusvalan. ängspiplärka (Anthus pratensis) Större flockar kan rasta på våren. sidensvans (Bombycilla garrulus) Vintergäst, i torrare enbuskmarker i anslutning till ängen. näktergal (Luscinia luscinia) Bra år kan det sitta 3 sjungande näktergalar, men oftast bara en. stenskvätta (Oenanthe oenanthe) Vanlig i torrare partier i omgivningen. buskskvätta (Saxicola rubetra) Karaktärs art på ängen. björktrast (Turdus pilaris) Vanligast som rastande men några få syns övriga tider på året. svarthätta (Sylvia atricapilla) Hörs från omgivande lövskog. törnsångare (Sylvia communis) Häckar på ängen. 4 – 5 sjungande hannar. ärtsångare (Sylvia curruca) Flera sjungande hannar. gräshoppsångare (Locustella naevia) Hördes sommaren 2017 busksångare (Acrocephalus dumetorum) Hördes 7/7 2017 ett par hundra meter från den lokal jag kallar ängen. varfågel (Lanius excubitor) Regelbunden vintergäst. törnskata (Lanius collurio) Vanlig på eftersommaren. korp (Corvus corax) Ett stationärt par som håller till i omgivningen. stare (Sturnus vulgaris) Vanlig som rastande på våren, men några häckar i närheten. gråsparv (Passer domesticus) Noteras, men är sällsynt. steglits (Carduelis carduelis) Sporadisk till vanlig. sävsparv (Emberiza schoeniclus) Rastande, bara några få observationer. gulsparv (Emberiza citronella) Noteras sporadiskt, vanligast på våren.
Äntligen visar bäcken sitt gamla jag. Sist jag var här, i början av januari, var det fortfarande alldeles för lite vatten på grund av sommarens torka. Dammen som reglerar sjön Tärnan är fylld till bredden och det är med tillförsikt jag står och ser hur det svagt humusfärgade, men kristallklara vattnet forsar ner genom ravinen. Det är egentligen ingen naturlig ravin utan rester efter en kvarn och ett sågverk. Naturen tar sakta över och ur stengrunder och fundament växer al och brakved upp, och de alltid närvarande vildhallonsnåren försvårar framkomsten. Det som får stå tillbaka är syren och aplar, som minner om gångna tider.
Bäcken visar äntligen sitt gamla jagDammen är fyllt till bredden.
Det har kommit hit nya invånare, vars aktiviteter är högst påtaglig. I hasselsnåren och under de gamla ekarna plöjer vildsvinen upp förnan, och i bäckens nedre del arbetar bävern oförtrutet med att försumpa den intilliggande ängsmarken. Med andra ord, en spännande plats väl värd ett besök.
En lång exponeringstid skapar en mjuk fäll av vattnets rörelse.
I dag är jag här för att se hur det står till med strömstaren, men tänker även lyssna efter gärdsmyg som brukar kunna övervintra intill bäcken. Det blir ingen gärdsmyg, men väl en sjungande trädkrypare.
Strömstaren försöker att inte låtsas om min närvaro, men lite koll vill den ha.
Bromseby är, på vintern, ett klassiskt tillhåll för strömstare och jag blir inte besviken i dag heller. Kryper ner vid en alrot i strandkanten och väntar. Ser strömstaren knixa på en sten en bit bort. Kan den inte komma lite närmare, den tycks ju inte störas av min närvaro. Simmar runt, dyker och studsar upp med en larv som slukas omedelbart. Under en kort tid, kanske tio minuter, har den satt i sig minst sju larver.
En koll mot botten för att se om det är någon ide att hoppa i.
Nej, närmare vill den inte komma utan väljer att förflytta sig uppströms mot dammen. Mycket riktigt, lite senare när jag kommer till bron vid dämmet, ser jag åter strömstaren sittande på en sten i strandkanten. Den betraktar mig en kort stund men återgår straxt till sitt och låter mig brottas med DIN-tal och slutartider, fotografera alltså.
Jag knixar lite så inte bilderna blir så skarpa, eller…Det går ju att vända baken till också.
Det kom ett sms med bild på en lappuggla här om dagen, från Nils Lindholm. Bilden var tagen samma dag. Jag tittade ut och där rådde snöglob, regn om vart annat och det var en dag som aldrig skulle bli riktigt ljus. Sms:et var samtidigt ett tips om att det sitter en lappuggla på ett hygge i närheten av Upplands Väsby.
Lappuggla i snöfall. Bilden är tagen av Nils Lindholm. Den perfekta bilden som som berättar så mycket mer
Ska jag åka dit eller inte. Fem mil fram och åter, är också mil och koldioxid. Dagen efter, som var i går, dristade jag mig iväg i alla fall. Men det var med en viss tvekan, inte så mycket med tanke på klimatet utan mer på rådande väder. När kan man dra på en fågel med gott klimatsamvete? Det går nog inte att svara på. Jag flyger inte i alla fall, tänker jag, och kallstartar bilen. Det där med klimatsamvetet och avstånd är lite tänjbart och varierar från gång till annan har jag märkt.
Att hitta en stillasittande uggla här, är näst intill omöjligt.
Hygget är inte stort men svårt att överblicka. Jag är inte ensam, två kameraförsedda fågelskådare står redan här som grå skuggor i det tilltagande snöfallet. Ingen av dom har sett någon uggla. Jag drar mig till en annan kant av hygget, varför skall alla stå och stirra mot samma tomma högstubbar? Nu ser jag en liten trollgubbe sittande på marken cirka femtio meter bort. Plockar fram kamera och stativ ur ryggsäcken. Det blir bilder, massor av bilder för ugglan har inte bråttom.
Ser ett litet troll ute på hygget
Både avstånd och väder talar för att det inte bli några knivskarpa fina lappugglebilder, men behöver de vara det? Jag tänker på bilden som kom på sms, det var ingen idealbild av förklarliga själ, men ändå perfekt på något sätt. Jag tycker att den berättar så mycket mer än om en Lappuggla på ett hygge utanför Upplands Väsby. Blötväder, väntan och om naturens oförutsägbarhet.
Trollet tittar åt mitt håll men…det är visst något intressantare nere på marken.
Ugglan lyfter från backen och försvinner in i en träddunge. Efter en timme plockar jag ihop utrustningen och stoppar ner den i ryggsäcken. Ska jag ge mig? Inte riktigt ännu. Följer en stig ett stycke innan jag viker in i skogen, kommer fram i kanten av hygget igen från ett annat håll. Är noga med att uppträda diskret, inte gå ut i området där lappugglan har rört sig tidigare. Har ju inte en aning om var den sitter.
Sveper med kikaren mot kanten av en dunge och får åter se fågeln sittande uppe i en tall. Nu är avståndet säkert hundra meter. Tar massa bilder genom snögloben, dömt att misslyckas, men vad skall jag annars göra. Hoppas på att ugglan skall flytta på sig lite närmare, men det vill den inte, utan sitter bara lugnt kvar på sin gren. Efter ytterligare en halvtimme, plockar jag åter ihop kameran och går lugnt där ifrån. Vänder mig inte om, vill inte se, att om jag bara väntat ytterligare någon minut, så hade jag fått den där bilden man bara drömmer om. Eller var det så viktigt med den perfekta bilden, och vad är en perfekt bild?
Det är ju klart att vi inte har en egen ö, men ändå är den vår. Det här inlägget skall handla om en spännande ö längst ut i havsbandet. Sargad av Fortifikationsförvaltningens dynamit och kustartilleristers grova kängor, men en ö väl värd ett besök. Måssten är cirka 800 meter lång, 500 meter bred och de högsta bergsknallarna når ca 15 till 20 meter över havet. Ön har en djup skyddad vik, där alltjämt militärens betongbrygga finns kvar till nytta och glädje för båtfolket.
Fortifikationsförvaltningens brygga har sett bättre dagar men är nu till glädje för besökare.
Måsten, som ligger utanför Singö, finns omnämnd i brev redan år 1429. Ön har under århundradena varit föremål för tvister om rätten till fisket. På 1600-talet fanns boskap på ön och en karta från 1640-talet visar att här stod 11 bodar, och det är troligt att fiskarna bodde här ute under sommarhalvåret. Från 1724 till 1880- talet låg här även en lotsbevakningsstation. Under kalla krigets dagar tar militären över och bygger en mätstation för kustartilleriet. Det är nu jag kommer in i historien. På 70-talet tillbringar jag, klädd i kronans kläder, några blåsiga höstmånader här ute. Kustartilleriet lämnade Måssten 1997 och några år senare försvann de gula förbudsskyltarna. Så fort det var tillåtet, landsteg Helena och jag på ön och känslomässigt annekterade den. Sedan dess har vi varit här oräkneliga gånger och haft många goa upplevelser.
Transportvägarna går fortfarande att ta sig fram på men delar av ön är näst intill ogenomträngliga.
Det är fortfarande lätt att ta sig fram på anlagda transportvägar, men det är bara en tidsfråga, för naturen tar tillbaka förlorad terräng allt snabbare. Ön bjuder på små myrar, lågfjälls natur, stenåkrar, lummiga sänkor och dramatiska klippor.
Havet slipar klipporna mjuka på öns östra sida
Rundsileshår (Drocera rotundifolia) trivs i den vattendränkta vitmossan.
På grund av en skiftande naturen som ger så vitt skilda förutsättningar är växtligheten inte bara riklig utan även artrik.
Blommande vattenklöver (Menyanthes trifoliata) trivs bäst på myrens mitt där den får stå i klarvattnet.
På eftersommaren och långt in på hösten besöks ön av flyttfåglar framför allt från öster. Det är inte lång över till Signilskär, Ålands västligaste öar, så fram på förmiddagen börjar duv- och sparvhök komma in. När det gäller tättingar kommer de oftast på natten, så morgontimmarna kan bjuda på både stort antal och rariteter. En annan art som regelbundet rastar är småspov, och de kommer i omgångar. Först honorna, som inte tar något ansvar för avkomman, sedan hannar och ungfåglar. Det finns mycket att orda om när det gäller Måsten och fåglar så det vill jag återkomma till vid ett senare tillfälle.
Hällkar vars vatten byts ut under ostliga stormar har alltid kristallklart vatten. Att sänka sig ner i ett solvarmt hällkar i skymningen är en känsla som inget spa i värden kan mäta sig med. Tången är ständigt närvarande. Jag njuter av dess färg och doft, det senare är jag ganska ensam om.Hösten bjuder på både färgprakt och spännande fågelmöten. Här en ogenomtränglig sänka i tidigt morgonljus.
Källor: Sörenson, Ulf (2004). Vägvisare till Stockholms skärgård: en kulturguide från Understen till Landsort.
Mest om fåglar 