Det kom ett sms med bild på en lappuggla här om dagen, från Nils Lindholm. Bilden var tagen samma dag. Jag tittade ut och där rådde snöglob, regn om vart annat och det var en dag som aldrig skulle bli riktigt ljus. Sms:et var samtidigt ett tips om att det sitter en lappuggla på ett hygge i närheten av Upplands Väsby.

Ska jag åka dit eller inte. Fem mil fram och åter, är också mil och koldioxid.
Dagen efter, som var i går, dristade jag mig iväg i alla fall. Men det var med en viss tvekan, inte så mycket med tanke på klimatet utan mer på rådande väder.
När kan man dra på en fågel med gott klimatsamvete? Det går nog inte att svara på. Jag flyger inte i alla fall, tänker jag, och kallstartar bilen. Det där med klimatsamvetet och avstånd är lite tänjbart och varierar från gång till annan har jag märkt.

Hygget är inte stort men svårt att överblicka. Jag är inte ensam, två kameraförsedda fågelskådare står redan här som grå skuggor i det tilltagande snöfallet. Ingen av dom har sett någon uggla. Jag drar mig till en annan kant av hygget, varför skall alla stå och stirra mot samma tomma högstubbar? Nu ser jag en liten trollgubbe sittande på marken cirka femtio meter bort. Plockar fram kamera och stativ ur ryggsäcken. Det blir bilder, massor av bilder för ugglan har inte bråttom.

Både avstånd och väder talar för att det inte bli några knivskarpa fina lappugglebilder, men behöver de vara det? Jag tänker på bilden som kom på sms, det var ingen idealbild av förklarliga själ, men ändå perfekt på något sätt. Jag tycker att den berättar så mycket mer än om en Lappuggla på ett hygge utanför Upplands Väsby. Blötväder, väntan och om naturens oförutsägbarhet.

Ugglan lyfter från backen och försvinner in i en träddunge.
Efter en timme plockar jag ihop utrustningen och stoppar ner den i ryggsäcken. Ska jag ge mig? Inte riktigt ännu. Följer en stig ett stycke innan jag viker in i skogen, kommer fram i kanten av hygget igen från ett annat håll. Är noga med att uppträda diskret, inte gå ut i området där lappugglan har rört sig tidigare. Har ju inte en aning om var den sitter.

Sveper med kikaren mot kanten av en dunge och får åter se fågeln sittande uppe i en tall. Nu är avståndet säkert hundra meter. Tar massa bilder genom snögloben, dömt att misslyckas, men vad skall jag annars göra. Hoppas på att ugglan skall flytta på sig lite närmare, men det vill den inte, utan sitter bara lugnt kvar på sin gren.
Efter ytterligare en halvtimme, plockar jag åter ihop kameran och går lugnt där ifrån. Vänder mig inte om, vill inte se, att om jag bara väntat ytterligare någon minut, så hade jag fått den där bilden man bara drömmer om. Eller var det så viktigt med den perfekta bilden, och vad är en perfekt bild?