Äntligen visar bäcken sitt gamla jag. Sist jag var här, i början av januari, var det fortfarande alldeles för lite vatten på grund av sommarens torka. Dammen som reglerar sjön Tärnan är fylld till bredden och det är med tillförsikt jag står och ser hur det svagt humusfärgade, men kristallklara vattnet forsar ner genom ravinen. Det är egentligen ingen naturlig ravin utan rester efter en kvarn och ett sågverk. Naturen tar sakta över och ur stengrunder och fundament växer al och brakved upp, och de alltid närvarande vildhallonsnåren försvårar framkomsten. Det som får stå tillbaka är syren och aplar, som minner om gångna tider.

Det har kommit hit nya invånare, vars aktiviteter är högst påtaglig. I hasselsnåren och under de gamla ekarna plöjer vildsvinen upp förnan, och i bäckens nedre del arbetar bävern oförtrutet med att försumpa den intilliggande ängsmarken. Med andra ord, en spännande plats väl värd ett besök.

I dag är jag här för att se hur det står till med strömstaren, men tänker även lyssna efter gärdsmyg som brukar kunna övervintra intill bäcken. Det blir ingen gärdsmyg, men väl en sjungande trädkrypare.

Bromseby är, på vintern, ett klassiskt tillhåll för strömstare och jag blir inte besviken i dag heller. Kryper ner vid en alrot i strandkanten och väntar. Ser strömstaren knixa på en sten en bit bort. Kan den inte komma lite närmare, den tycks ju inte störas av min närvaro. Simmar runt, dyker och studsar upp med en larv som slukas omedelbart. Under en kort tid, kanske tio minuter, har den satt i sig minst sju larver.

Nej, närmare vill den inte komma utan väljer att förflytta sig uppströms mot dammen.
Mycket riktigt, lite senare när jag kommer till bron vid dämmet, ser jag åter strömstaren sittande på en sten i strandkanten. Den betraktar mig en kort stund men återgår straxt till sitt och låter mig brottas med DIN-tal och slutartider, fotografera alltså.