Månad: april 2019

Mossen tisdag den 16 april

I dag skriver vi torsdag den 18 april. Det ser ut att bli en kall men vacker morgon och i skrivande stund ser jag järnsparven under fågelmatningen, den har besökt oss regelbundet de senaste dagarna. Taltrastens något tjatiga sång tränger in genom fönstret, den har avlöst koltrasten som mer melodiskt framförde sin repertoar i tidig gryning.
För några dagar sedan besöker jag en mosse på gränsen mellan Norrtälje och Vallentuna kommuner. Det är för ovanlighetens skull en vindstilla dag, strålande väder, kanske den varmaste dagen hitintills. Solen har just nått sin höjdpunkt när den täta granskogen glesnar och jag kliver ut på en blöt myr jag aldrig besökt tidigare, utan bara studerat på den topografiska kartan.

Skogen glesnar och jag stiger ut på en blöt myr.

Mossen ligger mitt ute i skogen, omsluten av torra hällmarker från alla sidor utom mot norr, där den gränsar till en gammal granskog, som planterats på en yta som tidigare varit äng. Ytterligare mot norr övergår den forna ängen till sumpmark där det bara växer björk. Ängen var långt tillbaks en vattenreservoar för Näs såg och kvarn, vars ruin vi besökte här om dagen, men har nu blivit en spännande, och för trakten ovanlig biotop.

Björksumpskog, en gång en vattenreservoar för Näs såg och kvarn

Åter till mossen som jag just nått fram till. Det är inget speciellt med den här mossen, möjligtvis ovanligt mycket vatten just nu och helt omöjlig att ta sig över, men i övrigt en tämligen vanlig biotop i Roslagens hällmarkskogar.

Halva myren ligger i Rö och den andra halvan i Kårsta vilket framgår av de gränsmarkeringar som säkert iordningställdes långt innan det också blev kommungräns mellan Vallentuna och Norrtälje.
En våtmark av den här karaktären är oftast helt opåverkad av människor. Ingen värdefull skog att ta vara på och det har aldrig förekommit myrslåtter eller torvbrytning, möjligtvis betande tamdjur på den tiden skogsbete var vanligt. Ganska fascinerande att det sett likadant ut genom århundradena.
Det ligger ännu snöfläckar kvar i skuggiga partier och isen under vitmossan vill inte bära, men längre ut dit solen når står vattnet högt mellan tuvorna.

Rosling (Andromeda polifolia)

Jag försöker hitta motiv för att dokumentera min utflykt men ännu lyser allt i sepia och rå sienna, om nu sepia lyser, och det känns ganska oinspirerande. Roslig har tendens till knopp medan tranbär och skvattram ser mest vintertrötta ut. Hittar ett enda tranbär, tar en bild och som tack äter jag sedan upp det. Riktigt gott.

Tranbär (Vaccinium oxycoccos)


När jag når den bortre änden av våtmarken skymtar något vitt mellan myrtallarna. Sångsvanar, här mitt ute i skogen! Är det inte så här man vill möta sångsvanen, på en enslig myr ute i skogen, i stället för att se hundratals på åkrarna. Jag anar att det är häckning på gång och de oroas av min närvaro.

Sångsvanarna oroas av min närvaro.

Jag visar mig öppet, men rör mig medvetet bort från dem medan jag samtidigt försöker ta några bilder. Efter en stund lägger sig den ena ner medan den andra alltjämt håller ett vakande öga fridstöraren.

En av svanarna lägger sig ner och lugnet är återställt

Jag drar mig diskret tillbaks från mossen och slår mig ner intill björksumpskogen.
Nu har jag besökt två helt olika miljöer bara några hundra meter från varandra, men vad innebär begreppen våtmark, myr och mosse.

Lite fakta om våtmark, myr, kärr och mosse:
Kärr är en typ av våtmark som får tillförsel både av grundvatten och av vatten från omgivande marker. Detta ger ett förhållandevis högt pH och rik vegetation med lövbuskar och gräs. Mossar, däremot, får bara tillförsel av vatten via regn, vilket ger lägre pH och fattigare vegetation som bestående av barrbuskar, starrväxter och mossor, vanligen vitmossa. Kärr och mossor kallas gemensamt för myrar. (Hämtat ur Forskning & Framsteg)

En dag i april

Aprilväder med askgråa moln i horisonten, lite ljusare ovanför oss, till och med en skymt av blått mellan molntrasorna. Kornsnö, sedan tidig morgon, ligger kvar och mer förstärker förnans jordfärger än döljer dem. En vindby från norr driver ner mer snö, men efter några minuter kan vi åter ana en blek sol bakom tunna moln. Det är Roslagen, den 11 april, i ett nötskal.
Vi följer en skogsbilväg västerut, ner till den plats där Sågbäcken faller ut i sjön Sparren.
Vägen kantas av doftande timmer som dragits fram efter stormen Alfrida. Stockarna är märkta med lappar, Sveaskog står det på dem, statens och vår skog. Det får oss att tänka på de 45000 namnunderskrifter som just i dag lämnas in till näringsministern, med ett krav att den statliga skogsjätten skall visa vägen för ett mer hänsynsfullt skogsbruk. Två av dom namnen är våra.
Det är nästan vintertyst i skogen men några bofinkars sång påminner om årstiden, och högt över våra huvuden kretsar tre ropande havsörnar. Andra rop som hörs, kommer nere i från sjön, och det långt innan vi kan skymta det blygrå vattnet genom risig strandskog. Det är storlommen, en självklar fågel för Sparren. Konstnären och författaren, Gunnar Brusewitz har vid ett flertal tillfälle beskrivit lommens närvaro, både i ord och bild, lommen som han dagligen kunde höra från sin ateljé på andra sidan sjön.
Vi når inte utan besvär, på grund av skogsmaskiners djupa spår, ner till ruinerna efter Näs såg och kvarn. Till min besvikelse är det knappt inget vatten i Sågbäcken så det är svårt att i fantasin återskapa den kraft som en gång utvanns här, för att inte tala om alla spännande bilder som en vilt forsande bäck kan skapa.
Vi slår oss ner under den gamla granen ovanför ruinerna, för att svälja besvikelsen med varsin apelsin, medan vi funderar på vilken väg vi skall välja tillbaka.

Vi vilar under den gamla granen, som kan få vilken sjuttioåring som helst att känna sig ung

Några ord om platsen. Näs såg och kvarn nämns första gången 1646 i samband med en gränstvist. Kvarnens placering lär inte ha varit optimal, sägs det, eftersom det inte fanns några vägar dit, utan allt måste transporteras över sjön, på båt eller över isen. Men med tanke på 16- och 1700 talets vägar borde platsen, ett femtiotal meter från sjöstranden, vara helt perfekt. Kan inte bristen på vatten ha varit ett större problem, som gjorde verksamheten allt för säsongsbetonad? Hur som helst så lades verksamheten ner i första hälften av 1800 talet, efter att kvarnen i Röbacka (Röbykvarn) byggts.
Nu finns inte mycket kvar, bara lite stenhögar gömda i en risig skog. Men ännu går det att ana den stenlagda vattenrännan fram till fallet där det stora skovelhjulet bör ha suttit. Men förövrigt får vi förlita oss på den lilla informationsskylten som Rös hembygdsförening satt upp nedanför fallet.

Ännu går det att ana den stenlagda rännan.

Knappt femtio år efter att Näs såg och kvarn lades ner öppnades tåglinjen Kårsta- Rimbo, vars banvall ligger ett tiotal meter från ruinerna. Även den ett minne blott, lades ner 1981, men det är en helt annan historia.
Över Sågbäcken byggde rallarna en stadig stenbro och med den knyts två epoker ihop.

Rallarna byggde en stenbro över Sågbäcken.

Åter till nuet. Vi väljer att följa banvallen, kantad av vackra ekhagar, norrut mot Rö stationssamhälle. Lomparet ropar alltjämt ute på sjön och en ensam korp håller koll efter havsörnarna som nu stigit högt upp mot den allt blåare himlen.