Aprilväder med askgråa moln i horisonten, lite ljusare ovanför oss, till och med en skymt av blått mellan molntrasorna. Kornsnö, sedan tidig morgon, ligger kvar och mer förstärker förnans jordfärger än döljer dem. En vindby från norr driver ner mer snö, men efter några minuter kan vi åter ana en blek sol bakom tunna moln. Det är Roslagen, den 11 april, i ett nötskal.
Vi följer en skogsbilväg västerut, ner till den plats där Sågbäcken faller ut i sjön Sparren.
Vägen kantas av doftande timmer som dragits fram efter stormen Alfrida. Stockarna är märkta med lappar, Sveaskog står det på dem, statens och vår skog. Det får oss att tänka på de 45000 namnunderskrifter som just i dag lämnas in till näringsministern, med ett krav att den statliga skogsjätten skall visa vägen för ett mer hänsynsfullt skogsbruk. Två av dom namnen är våra.
Det är nästan vintertyst i skogen men några bofinkars sång påminner om årstiden, och högt över våra huvuden kretsar tre ropande havsörnar. Andra rop som hörs, kommer nere i från sjön, och det långt innan vi kan skymta det blygrå vattnet genom risig strandskog. Det är storlommen, en självklar fågel för Sparren. Konstnären och författaren, Gunnar Brusewitz har vid ett flertal tillfälle beskrivit lommens närvaro, både i ord och bild, lommen som han dagligen kunde höra från sin ateljé på andra sidan sjön.
Vi når inte utan besvär, på grund av skogsmaskiners djupa spår, ner till ruinerna efter Näs såg och kvarn. Till min besvikelse är det knappt inget vatten i Sågbäcken så det är svårt att i fantasin återskapa den kraft som en gång utvanns här, för att inte tala om alla spännande bilder som en vilt forsande bäck kan skapa.
Vi slår oss ner under den gamla granen ovanför ruinerna, för att svälja besvikelsen med varsin apelsin, medan vi funderar på vilken väg vi skall välja tillbaka.

Några ord om platsen. Näs såg och kvarn nämns första gången 1646 i samband med en gränstvist. Kvarnens placering lär inte ha varit optimal, sägs det, eftersom det inte fanns några vägar dit, utan allt måste transporteras över sjön, på båt eller över isen. Men med tanke på 16- och 1700 talets vägar borde platsen, ett femtiotal meter från sjöstranden, vara helt perfekt. Kan inte bristen på vatten ha varit ett större problem, som gjorde verksamheten allt för säsongsbetonad? Hur som helst så lades verksamheten ner i första hälften av 1800 talet, efter att kvarnen i Röbacka (Röbykvarn) byggts.
Nu finns inte mycket kvar, bara lite stenhögar gömda i en risig skog. Men ännu går det att ana den stenlagda vattenrännan fram till fallet där det stora skovelhjulet bör ha suttit. Men förövrigt får vi förlita oss på den lilla informationsskylten som Rös hembygdsförening satt upp nedanför fallet.

Knappt femtio år efter att Näs såg och kvarn lades ner öppnades tåglinjen Kårsta- Rimbo, vars banvall ligger ett tiotal meter från ruinerna. Även den ett minne blott, lades ner 1981, men det är en helt annan historia.
Över Sågbäcken byggde rallarna en stadig stenbro och med den knyts två epoker ihop.

Åter till nuet. Vi väljer att följa banvallen, kantad av vackra ekhagar, norrut mot Rö stationssamhälle. Lomparet ropar alltjämt ute på sjön och en ensam korp håller koll efter havsörnarna som nu stigit högt upp mot den allt blåare himlen.