Från slutet av april till ett stycke in i maj är det rödhake tider. Alla har anlänt och fyllt upp reviren och under morgon och kvällspromenaden i markerna är det rödhakesång som dominerar fågelkören.
Rödhaken är en av våra mest älskvärda fåglar som nästan alla har ett förhållande till och om den var mer stationär, och inte hade för vana att lämna landet på vintern, skulle den säkert placera koltrasten på en andra plats i en nationalfågel omröstning. Men det är väl bra som det är, för engelsmännen har tagit rödhaken till sitt hjärta och korat den till sin nationalfågel.
Nu mera är det inte ovanligt att rödhakar stannar över vintern även här uppe i Mellansverige och sällar sig då till fågelbordens gäster, där det tar för sig av talgbollar och jordnötssmulor.

Eller finner en biotop med öppet rinnande vatten där det hon kan hitta insekter och larver även när kylan är sträng. Kanske det finns skrymslen och vrår där vattnet kan hålla den värsta kylan stången.
En gång för många år sedan, hade vi en övervintrande rödhake här hemma i trädgården. På den tiden var det högst ovanligt med vinterrödhake i våra trakter. Hur skulle den överleva? Vi var minst sagt oroliga när temperaturen sjönk ner mot minus femton grader eller när snön yrde bistert runt stugknuten. Var morgon innan det var dags att ta bussen till jobbet rev Helena en ansenlig mängd frusen köttfärs, som inhandlats enbart för rödhaken, som hon sedan lade på ett fat under ormhasselns skyddande grenverk. Vi var även oroliga för att en liten klennäbbad rödhake skulle ha svårt att hävda sig mot framförallt störiga talgoxar som också gillade köttfärs. Så fel vi kunde ha. Rödhaken höll de flesta stången. Blåmesar och talgoxar fick snällt vänta på sin tur, möjligtvis backade den några steg för nötväckan.
Rödhaken hävdar vinterrevir nere på kontinenten och brittiska öarna där den normalt övervintrar, och båda könen försvarar sitt revir framför allt med sång men även handgripligen mot både artfränder och andra konkurrenter. Det är väl dom takterna som även visas i våra vinterträdgårdar.
Hur det gick för vår rödhake är svårt att säga, men säkert bra för vi kunde följa dess förehavande fram till att dagsmejan satte in på allvar och snön gav vika i sydsluttningarna.

Det finns många legender om rödhaken, vilket inte är så konstigt och många är av religiös karaktär. Men en mer världslig föreställning är att rödhaken med sina tidiga vanor ser till att tjädern inte försover sig, så den kan komma igång med sitt spel. Där av namnet Tjäderklocka.

Rödhaken (Erithacus rubecula) har tidigare ansetts höra till trastarna (Turdidae) och då gruppen ”småtrastar” dit rödstjärt, stenskvätta, buskskvätta m.fl. hör. Nu mera anses rödhaken höra till familjen flugsnappare (Muscicapidae). Tänk vad modern teknik, för att fastställa släktskap, kan ställa till med.

Namnet rödhake nämns första gången så sent som 1805 (Svenska Akademins ordbok) Har även kallats för rödhakesångare. Linné gav rödhaken det vetenskapliga namnet Motacilla rubecula, och till vardags kallade han den rotgel som kommer från tyskans Rotkehlchen.
Erithacus, ”den röda”, kommer från grekiskan erythos röd. Rubecula, ”den lilla röda”, kommer från latinet.

När rödhakens nyvunna kusin, den svartvita flugsnapparen, har anlänt och fyller trädgården med sin något tjatiga sång så blir rödhaken mer återhållsam. Men när hösten närmar sig, kommer den knäppande fram ur buskarna för att göra oss sällskap när vi påtar i rabatterna.