Nu är det bara för mycket. Grönskan står mig upp i halsen, nu när blomsterängarna skriker ut sin prakt. Finns det något som heter klorofyllångest, så lider jag av det. Den åkomman infinner sig när den skira grönskan är ett minne blott. Det går bara inte att ta in och än mindre att beskriva. Mina tankar går längtansfullt till dagar i slutet på mars, ja hela månaden april kan kännas euforisk. Vindar som för med sig värme och dagen efter bjuds det på snöglob, men vad gör det när årets första stare hade siktats.
En roslagskonstnär, en av våra finaste naturskildrare, menade att på sommaren gick det bara inte att vara ute och måla, det var bara för mycket. Inne i ateljén kunde han stilla sina sinnen och sortera intrycken, där kunde han ta sig ann sommargrönskan med lite distans.

I dag hörde jag de första gräshopporna, högsommarens musikanter, fast solåret inte nått sin höjdpunkt ännu. Gräshoppornas filande hör augustikvällarna, till tycker jag, inte nu. Ännu kan vi höra syrsorna säger de äldre, helt felaktigt, det är gräshoppor eller vårtbitare som vi hör. Vad spelar nu det för roll, det viktiga är att vi kan höra dem.
Jag tar en tur upp till skogssjön för att se om lommen fått ut några ungar i år. Stigen leder mellan hästhagar och smörblomsgula hagmarker med rosa nyponsnår, sjungande svarthättor och pladdrande trädgårdssångare. Det finns ingen hejd på det hela. När jag närmar mig sjön och når skogen känns det bättre, här är det ett annat tempo, skuggor och ljus, ett stilla växlingsspel. De gula svärdsliljorna står ensamma för blomsterprakten, behöver inte göra sig till i sitt sobra vattenrike.

Det blir inga storlommar i dag, de vilar kanske efter morgonens fiske. Ett gräsandspar kommer och gör mig sällskap där jag sitter på strandberget i väntan på drillsnäppan som inte heller vill visa sig.