Det känns som för 30 år sedan. Var det så läge sedan jag satt i en kanot? Ja så är det när man blir tillräckligt gammal, då är mycket för länge sedan, men nu sitter jag här i alla fall.
Alldeles stilla, sjöröken förtärs av den uppstigande solen. Klockan är bara 05.30 när jag glider ut på vattnet. Det känns lite rankt till en början, men snart är det som vanligt, hur nu något kan vara vanligt som för 30 år sedan? Tekniken sitter där och snart håller jag en rak kurs utan att flytta paddeln mellan höger och vänster sida.

Närmar mig den västra, solbelysta stranden och känner värmen. Här står vassen tät, och innanför grönskar strandskogen ogenomtränglig. Vassen får lämna plats till täta ruggar med säv, även med inslag av smalkaveldun.
Trots den tidiga timmen är fågelkören avmätt. Endast sävsångaren bjuder på sin explosiva repertoar med flera spännande inslag som jag inte hört tidigare, men jag har väl aldrig suttit så här nära tidigare heller. Även en rörsångare visar sig bara ett tiotal meter från den livliga sävsångaren, men den vägrar att sjunga nöjer sig med att varna eller locka.
Lövsångaren, som sitter inne i strandsnåren, försöker sig på några tveksamma strofer men det vill sig inte riktigt.
Att fotografera fåglar som har för vana att gömma sig i vassen kräver både tålamod och tur, att dessutom göra det i från en kanot som inte vill ligga still blir en ny erfarenhet. Det blir inga fågelbilder värda att bevara.
Jag paddlar förbi Kungsholmen. Det är en liten holme med gammal skog och många torrakor, som fått ett så ståtliga namn. Det finns säkert en spännande historia bakom namnet en berättelse som förmodligen fallit i glömska. Men något som det fortfarande talas om är kyrkklockan som ligger på botten någonstans här i mitten på sjön. Det var en malmklocka från Häverö kyrka som bönderna skulle gömma undan för ryssarna. Året var 1719, men när de skulle föra den tunga klockan över vattnet välte olyckligtvis båten och klockan sjönk till botten. Det är nu exakt 300 år sedan så undra om den än i dag kan vila där djupt nere i dyn.

I sjöns södra ände, där maden tar vid, täcks vattnet av näckrosor, både gula och vita. Och är det inte näckrosor så snärjer gäddnaten paddeln och gör framkomsten långsam.
Jag känner mig nöjd med morgonens tur och vänder till baks innan solen stigit för högt upp på himlen, och dagen ännu känns frisk.