Efter trettiofem år på sjön med segelbåt brukar andra bli med husbil. Inte så klimatsmart men ur fågelskådare synpunkt ganska lockande. Men att skiljas från havet är inte så lätt, så det blev havskajak i stället. Billigt, tyst och nästan fossilfritt.
I dag blir det en tur utanför Singö, närmare bestämt runt Svartklubbens fyrplats och ner till Ytterörarna, ost om Örsten. Vädret halvklart, varmt och still, perfekt med andra ord.

Efter en närmare titt på Svartklubbens fyrplats och fyren glider jag söderut mellan grynnor och skär. Går i land på Ytterörarna för kaffe och smörgås. Trotts det karga och utsatta läget prunkar växtligheten medan fågellivet är mer sparsamt.
Den vanligaste fågeln just nu är sädesärlan, säkert ett tjugotal bara på den här lilla kobben, men även några skärpiplärkor kan glädja ornitologen, men inte fotografen.

Från kajaken ser jag gluttsnäppor på avstånd, låter så i alla fall, inte lätt att fokusera när allt gungar. Sju förbiflygande småspovar får väl betraktas som dagens höjdare, även om det är en ganska vanlig syn vid den här tiden.
Här finns inga skyddande träd eller buskar men blomsterprakten imponerande även om mycket redan är utblommat. Renfana, baldersbrå, fackelblomster, styvmorsviol och smällglim mm. Inga märkvärdigheter, men här ute är de som de skönaste rosor i en mager trädgård, tror jag Carl von Linné Skulle ha sagt.
Det som är mest iögonfallande i ytterskärgården och som växer på alla fria klippor och berghällar är ljuslaven.

Ljuslav (Xanthoria candelaria) kräver en liten närmare presentation. Jag har alltid trott att dess namn är gul kartlav, men någon sådan lav existerar inte. Linné gav laven namnet ljuslav för den användes till att färga vaxljus. Laven växer på flera olika underlag men särskilt på sten som utsätts för fågelspillning.

Här ute växlar vädret fort. Från att jag under en längre tid hört åska på avstånd växer plötsligt städmolnen upp över Väddölandet och snart ser jag kusten i söder försvinna och en vit vägg närma sig snabbt. Hinner knappt komma i land innan regn och hagel kommer över mig. Kryper in under en regncape som inte är till så stor nytta och avvaktar utvecklingen. Det är ett vackert skådespel och man känner sig ganska liten. Efter tio minuter är det över och solen lyser åter upp havet i söder.

Kajak är inget för sjuttioplussare, något jag fick höra, när jag med illa dold entusiasm berättade att jag ökat på flottan med en havskajak. Fel menar jag, så länge man har respekt för vattnet, vädret och sina begränsningar. Men visst kan det gå lite snett ibland. Nu sitter jag med en streckning i ryggen på grund av ett slarvigt lyft jag gjorde för att komma i skydd innan regnet, men det tänker jag inte berätta för belackarna. Sist jag fick ryggskott var förresten hemma i TV-soffan.