Anar en rörelse i ögonvrån, hinner notera en blänkande grå rygg och baklabbarna på en gråsäl. Vi blir nog lika överraskade, den försvinner snabbt ner i det trygga djupet medan jag stannar upp för att se om den av nyfikenhet kommer upp lite längre bort som sälar brukar göra ibland, men inte den här gången.
Jag är på väg tillbaka från en tur upp till Alskäret, en liten sargad ö norr om Gåssten utanför Singö. Vädret är kajak- och fågelskådarvänligt och jag har lockats ut till de yttersta skären för att se vad de bjuder på. Det blir en del observationer från sittbrunnens låga horisont. Inte så mycket sträckande fågel som väntat men det är en del om rastande gluttsnäppor och några storspovar som passerar på avstånd.

Alskäret är som sagt en sargad ö, här har brutits kalk långt tillbaka i tiden och det har givit platsen sin speciella karaktär.
Det är inte helt lätt att ta sig fram bland stenblocken och ibland stoppas man av flera meter höga skärningar. Några kvarstående rester påminner med lite fantasi om Gotlands raukar, och med ännu mer fantasi, om kvarstående murar från en medeltida borg.

I ”Beskrivning öfver Stockholms län, berg och jordarter” kan läsas följande: Kalkstenen på Alskäret är ganska hvit, finkornig och fast, så den med fördel kan användas till allehanda stenhuggararbeten, såsom grafvårdar, fensterplattor, bordskifvor m.m., som af det till Stockholm förda materialet vid Stenhuggeriet derstädes förfärdigas.

Kalkbrott kan härbärgera spännande och rara växter, men några rariteter hittar jag inte men å andra sidan är jag en urusel botanist. Strandveronika och strandaster blommar alltjämt och lyser upp bland gråa block och berghällar.

På återvägen passerar jag genom Gåsstens arkipelag och stannar till med kajaken över ett skeppsvrak som ligger alldeles under vattenytan. Nu är vi åter tillbaka till händelserna runt 1719. Enligt källor skall ryssarna ha stannat upp en tid här på Singö och gått extra hårt åt bebyggelsen, de många ryssugnarna vittnar om ett längre uppehåll. Samma källor berättar, att den 11 juli klockan sex om morgonen var havet fullt av ryska fartyg. Dagen efter brändes fiskelägena både på Gåssten och Måssten.

Vraket lär vara en rysk galär som börjat brinna och därför sattes på grund inne på Gåsstensredden. Vraket har nr. L2013:4258 i Riksantikvarieämbetets register. Vraket är 7 x 30 meter, har 7 stormportar på vardera sida, en gång försett med tre  master som för länge sedan är borta, och virket anses vara i gott skick.

Medan jag begrundar vad som vilar under kajaken och funnits här i 300 år kommer en duvhök med kraftfulla vingslag lågt över fladen och sveper in i strandskogen. Under hösten är sträckande sparv-och duvhök vanliga här ute och beroende på vilken kondition de är i efter att flugit över Ålandshav kan de stanna upp redan på de yttre öarna. Ute på Måssten har jag sett upp till tre rastande duvhökar samtidigt.

Det har börjat blåsa från sydväst och jag väljer en så bekväm väg som möjligt, går innanför Stångskäret, ett grunt område med födosökande storskrakar, drillsnäppor och ännu fler gluttsnäppor. Storskrakarna är spännande att studera när de på ett organiserat vis driver in fisken mot land genom att simma på led med huvudena nersänkt under ytan.
Det känns i armarna nu och ryggen ömmar, det blir träningsvärk i morgon, det är nu jag anar en rörelse i ögonvrån, sälen som jag nämnde inledningsvis.