Månad: september 2019

Skogens guld.

När Jeanna Oterdahl skrev ”Har du sett herr Kantarell, bort i enebacken” Hur tänkte hon då? Det är tankar som kommer till mig när jag med kikaren runt halsen och svampkorgen i handen, sakta strövar fram i skogen inte långt från stugan. Vanligt vis kommer vi bara ihåg den första versen i visan, som vi lärde oss som barn, men hela visan på sju verser handlar om familjen kantarell med sina trätor och uppfostringsmetoder. Visans slut är lite väl dramatisk för då… ”Stackars pappa Kantarell puttrat i en gryta” Och till slut ”Men som läcker sommarmat hamna alla på ett fat”. Men hur tänkte hon, frågar jag mig igen, har aldrig sett kantareller i en enebacke.

Kantareller (Alla bilden tagen med min mobiltelefon)
Svart trumpetsvamp

Men här finns dom, riktigt många på sina ställen, framförallt på fuktiga lokaler i tät skuggande skog . Det måste ha varit en gynnsam sensommar, inte för torrt, men varmt. Inte bara kantareller har gynnats, även gul- och svart trumpet, men dem går jag bara förbi i dag. På varje ställe lämnar jag alltid kvar några svanpar, en vana jag har sedan barnsben. Det kanske inte blir de finaste exemplaren som blir kvar, får jag väl erkänna, men det känns bra, ett slags hänsyn som förmodligen inte har någon betydelse för svampen.

Att plocka svamp har inte alltid varit populärt. Anders Hirell som skrev ”Den svenska matsvampens historia” Berättar att det fanns tider då svensken hellre åt hästbajs än kantareller. Inte ens under nödåren på 1860-talet kunde myndigheterna få vanligt folk att äta svamp. Annat var bland adel och kungar. På slott och herresäten var svamp inte en ovanlig ingrediens till taffeln. Karljohanssvampen är väl ett bevis på detta.

I Kårsta, där jag växte upp, var det så gott om svamp att folk kom långväga för att få del av överflödet. På Stockholm-Rimbo Järnvägsaktiebolag lär det ha chartrats specialtåg från Östra station med svampälskande stockholmare som släppes av på skogen uppe vid sjön, Sparren, för att sedan hämtas mot kvällen. Men det var långt före min tid.


Tillbaks till nuet, med en kantarellfylld korg går jag hem och rensar så mycket att det räcker till en kantarellsmörgås, en kulinarisk höjdare enligt mig. Det skall vara en limpsmörgås med smörstekta kantareller, lite peppar, salt och en finhackad gul lök. Kantarellerna skall ätas varma på smörgåsen och en god öl till anrättningen gör inte det hela sämre.

En sen rapport från Nabben den 1/9

Efter att, med livet som insats, passerat över golfbanan och nått fram till fyren såg jag ornitologer överallt, nertyngda av kikare, kameror med mastodontoptik samt tubkikare. Nästan alla var de vända med ryggen mot havet och stirrande in mot land med blickarna högt upp mot skyn. Det var bivråkar de väntade på. Även jag såg väl en och annan bivråk men det som fascinerade mig mest var alla dessa sparvhökar, som på låg höjd obemärkt smet bakom ryggen på oss, jagande någon oförsiktig tätting som nästan alltid hann i skydd bland vresrosor och annan strandvegetation.

Falsterbo fyr ett säkert landmärke för både fåglar och fågelskådare

Oberörda av sparvhökar och närgångna ornitologer, spatserade några svartsnäppor i det grunda vattnet mellan golfbanan och Reveln.

Svartsnäppa

Ute vid Nabben har det byggts ett vindskydd sedan jag var här sist. Här flockades ett tjugotal män i övre medelåldern eller äldre, spanande utöver golfbanan, för att räkna alla bivråkar som sträckte ut över sundet på hög höjd. Om man lyssnade noga, kunde jag ur mumlet höra, både danska, tyska, skånska och lite uppsvenska.   För min del kollade jag in vadare ute på dybankarna, en mer lämplig sysselsättning, för en som vill fylla på sin sverigelista. Där var en hel del större strandpipare men mest kärrsnäppor. Bland kärrsnäpporna smög sandlöpare, spovsnäppor och en roskarl, och på avstånd såg jag några skärfläckor.

På avstånd såg jag några skärfläckor

Jag försökte fotografera vadarna på fri hand men resultatet, visade sig efteråt, miserabelt. När jag rättat till bländare, tid och känslighet blev det några användbara bilder men då hade nästan alla vadare lyft och de närmaste dybankarna och grundvattnen gapade tomma.

De närmaste dybankarna och grundvattnen gapade tomma

En liten dopping, som jag avfärdat som ytterligare en smådopping och inte ägnat någon större uppmärksamhet åt, kom lite närmare stranden och började pyssla med fjädervård. Insåg strax att det här inte kan vara en smådopping utan en svarthalsad dopping. Nytt kryss i min sverigelista.

Svarthalsade doppingen i vinterdräkt, ägnar sig åt putsning.

En rovfågel, en kärrhök av något slag, kom glidande över vass och sandrevlar. Det blev lite rörelse på fågelskådar flocken, man ändrade fokus. Det var en ung stäpphök. Upp med kameran, men att fokusera en snabbt flygande fågel med autofokus är inte lätt. Det blev ytterligare massa oskarpa bilder på fri hand. Men som en gentleman och fågelfotograf, jag ofta möter på Angarnsjöängen, säger – bättre med en dålig bild än ingen alls. Och den här gången håller jag verkligen med, för bilderna hjälpte mig att efteråt artbestämma fågeln.  Visserligen sa alla att det var en stäpphök, men för mig kunde det lika gärna varit en ung ängshök.

Stäpphök

Bortsett från att kamerabilderna blev en besvikelse, helt mitt fel, så var det en högst givande dag ute på Falsterbo Näset.