Efter att, med livet som insats, passerat över golfbanan och nått fram till fyren såg jag ornitologer överallt, nertyngda av kikare, kameror med mastodontoptik samt tubkikare. Nästan alla var de vända med ryggen mot havet och stirrande in mot land med blickarna högt upp mot skyn. Det var bivråkar de väntade på. Även jag såg väl en och annan bivråk men det som fascinerade mig mest var alla dessa sparvhökar, som på låg höjd obemärkt smet bakom ryggen på oss, jagande någon oförsiktig tätting som nästan alltid hann i skydd bland vresrosor och annan strandvegetation.

Oberörda av sparvhökar och närgångna ornitologer, spatserade några svartsnäppor i det grunda vattnet mellan golfbanan och Reveln.

Ute vid Nabben har det byggts ett vindskydd sedan jag var här sist. Här flockades ett tjugotal män i övre medelåldern eller äldre, spanande utöver golfbanan, för att räkna alla bivråkar som sträckte ut över sundet på hög höjd. Om man lyssnade noga, kunde jag ur mumlet höra, både danska, tyska, skånska och lite uppsvenska.   För min del kollade jag in vadare ute på dybankarna, en mer lämplig sysselsättning, för en som vill fylla på sin sverigelista. Där var en hel del större strandpipare men mest kärrsnäppor. Bland kärrsnäpporna smög sandlöpare, spovsnäppor och en roskarl, och på avstånd såg jag några skärfläckor.

Jag försökte fotografera vadarna på fri hand men resultatet, visade sig efteråt, miserabelt. När jag rättat till bländare, tid och känslighet blev det några användbara bilder men då hade nästan alla vadare lyft och de närmaste dybankarna och grundvattnen gapade tomma.

En liten dopping, som jag avfärdat som ytterligare en smådopping och inte ägnat någon större uppmärksamhet åt, kom lite närmare stranden och började pyssla med fjädervård. Insåg strax att det här inte kan vara en smådopping utan en svarthalsad dopping. Nytt kryss i min sverigelista.

En rovfågel, en kärrhök av något slag, kom glidande över vass och sandrevlar. Det blev lite rörelse på fågelskådar flocken, man ändrade fokus. Det var en ung stäpphök. Upp med kameran, men att fokusera en snabbt flygande fågel med autofokus är inte lätt. Det blev ytterligare massa oskarpa bilder på fri hand. Men som en gentleman och fågelfotograf, jag ofta möter på Angarnsjöängen, säger – bättre med en dålig bild än ingen alls. Och den här gången håller jag verkligen med, för bilderna hjälpte mig att efteråt artbestämma fågeln.  Visserligen sa alla att det var en stäpphök, men för mig kunde det lika gärna varit en ung ängshök.

Bortsett från att kamerabilderna blev en besvikelse, helt mitt fel, så var det en högst givande dag ute på Falsterbo Näset.