Ett fint vätande duggregn, endast sex grader i luften och en dag som aldrig kommer att bli riktigt ljus. Vad gör jag här? Tänker jag när jag står i fågeltornet och spanar ut över vattnet. Det blåser inte mycket, men ändå tillräckligt för att det skall kännas riktigt obehagligt, och det värsta är att handskarna ligger kvar i bilen. Det behövs inga handskar, trodde jag när jag klev ur den varma kupén. Oproffsigt må så vara, men sådant händer.

Jag kan inte säga att fjärden framför mig ligger öde, vilket skulle vara passande med en sådan inledning. Nej ett fyrtiotal knölsvanar ligger utspridda på vattnet och flockar med både vigg och knipor, saknas inte heller. Men så mycket mer verkar det inte finnas så här i mitten av oktober. Inga gäss så långt ögat når, vilket förvånar mig, eller sångsvan, för den delen heller.
En ensam tofsvipa lyckas jag hitta, den står alldeles stilla på grunt vatten intill ett skär och rör sig inte ur fläcken på hela tiden. En ung havsörn flyger över och får upp några av knip flockarna men vipan rör inte en vingpenna.

Det känns som det kommer att bli ett magert utbyte, trots fem mils bilkörning med tillhörande koldioxidutsläpp och dåligt samvete.
Det bättrar sig något mot slutet. När jag går tillbaks på den lövhala spången som leder från tornet hörs en kungsfågelns lockläte, starkt och nära, men ändå tar det flera minuter innan jag upptäcker den lilla granlusen. Lite senare framme vid båthuset, kan jag notera att ute på vattnet ligger minst fjorton bläsänder. Bläsänder är lite av en favorit med sina diskreta, men vackra färger och då speciellt hannar i eklipsdräkt. Medan jag betraktar änderna smattrar en gärdsmyg förbi alldeles framför tubkikarstativet, irriterad och trätglad på gärdsmygars vis.

Vad har jag lärt mig av den här fuktdrypande dagen? Jo, att i mitten av oktober ska man inte hoppas på för mycket och aldrig lämna ett par varma handskar i bilen.