Oktober är ett minne blott och solens middagshöjd kommer allt närmare trädtopparna bakom vårt huset. Klara nätter medför frost, som i skuggiga lägen, ligger kvar långt in på eftermiddagarna.
I fågelvärlden har mycket förändrats. Det flesta flyttfåglarna har dragit och de som är kvar ska inte så långt. Men den här hösten har även bjudit på stora flockar med rödvingetrast, inte så mycket sidensvans ännu men där emot har vi haft besök av några vackra tallbitar i trädgården. I det här blogginlägget kommer jag nu ägna tallbiten några rader.

Tallbiten är en fascinerande fågel, en sporadisk gäst från norr som vissa år kan uppträda i ansenliga numerär mitt inne i städer och samhällen där de lever på framför allt av oxel- och rönnbärskärnor.
Tallbiten är en stor robust finkfågel, lika stor som en stare, 19 till 22 cm. Hannen har en röd dräkt medan honan och de juvenila fåglarna går i gulgrönt. Den lever i de nordliga delarna av taigan i Europa, Asien och Nordamerika. Normalt är den en stannfågel men kan som sagt någon gång då och då dra söderut i stora antal. Hösten 1976, 2000 och 2012 gick det att se flockar av tallbit i mellersta och södra Sverige.

Tallbiten lever ett undanskymt liv under häckningstiden men är annars kanske den minst skygga fågel som vi kan träffa på. På grund av dess brist på skygghet var den lättfångad på den tiden som vi åt småfåglar, och gick därför under namnet Dumsnut. Ett mindre hedervärt namn som även drabbat domherren i vissa delar av Sverige, framför allt i Småland.
Angående Dumsnut skriver Jägersköld och Kolthoff.
”Enligt vår mening är tallbiten ingalunda någon obegåvad fågel, men han tillbringar större delen av sitt liv i ödemarken, där han ej lärt känna människan, och förstår därför ej att frukta henne, då han sedan kommer i hennes närhet”
Och visst kan det ligga något i vad Kolthoff och Jägersköld skrev, för om fåglarna lämnar de ödsliga tajga skogarna ungefär var tionde år så träffar en och samma fågel sannolikt människor högst en gång i sitt liv och det kommer att gå flera generationer till nästa människomöte. Men det finns säker andra förklaringar också. Varför är t.ex. småfåglarna hemma i trädgården mindre skygga än om jag skulle möta samma fåglar ute i skogen.

Det svenska namnet tallbit torde syfta på att arten lever av tallfrö. Men namnet är lite missvisande då tallbiten, åtminstone i Västpalearktis, lever mer av granfrö än tall. Arten har även kallats svensk papegoja, nattvaka och parisfågel.
Det vetenskapliga namnet, Pini՚cola enuclea՚tor (Linné 1758) Pinicola – ”bebor tallar” av latinets pinus – tall och colere – bebo. Och enucleator – ”som befriar kärnan”.
Ordet nucleus = kärna, ger mig andra, och minst sagt obehagligare känslor.

Tyvärr måste det här porträttet av tallbiten sluta lite vemodigt. Sveriges Ornitologiska Förening menar att tallbiten hör till en av de stora förlorarna på grund av vårt effektiva skogsbruk, och kommer snart liksom oktober vara ett minne blott.

Fakta har hämtats från:
Naturhistoriska Riksmuseets hemsida, fakta om naturen och rymden.
Svenska fåglars namn, ursprung, historia och innebörd, av Tommy Tyberg.
Svenska fåglars vetenskapliga namn, av Lars Ekblom.