Så var julafton avklarad och det kan pustas ut i stugorna, Men en inte helt oväsentlig händelse har gått många obemärkt förbi, vi har ju påbörjat ett nytt år. Inte det där som vi firar med mousserande vätskor och nedskräpande raketer utan det riktiga året, solåret. Nu har solen varit nere och vänt på latituden 23°26՚22῎ söder om ekvatorn och vi går mot ljusare tider. Det känns skönt att det finns något vi kan lita på, som jordaxelns lutning och sådant där, när allt annat tycks gå käpprätt åt skogen. Och då kommer vi av en händelse osökt in på klimatet. Det har regnat dubbelt så mycket som normalt i december vilket resulterat i en alldeles förtidig vårflod. Åar och våtmarker svämmar över och det varma vädret får knoppar att svälla och fåglar att stanna. Så nu är jag framme vid det som det här egentligen skall handla om, ett besök vid Angarnsjöängen.
Det är en utomordentlig grå och disig dag, med dimma i högre terräng. Dagsljuset är skralt och alla färger dämpas eller försvinner helt med avståndet. Det blir ett kort besök vid Angarnsjöängen, mer lockad av vattnet än fågellivet, det senare borde vara tämligen mediokert en sådan här dag.
Strandängarna är översvämmade.
Det är verkligen mycket vatten och strandängarna är översvämmade. Jag tror aldrig jag upplevt så högt vatten på Sjöängen tidigare. Så här skall det se ut på våren efter en snörik vinter, inte nu.
Svanarna riktigt lyser mot den mörka bakgrunden
Det är gott om sångsvan, jag räknar till 53 stycken var av 19 är ungfåglar. De ligger nästan alldeles stilla och riktigt lyser mot den mörka bakgrunden. Det hörs en del gräsänder också men de håller sig mest dolda och antal är omöjligt att uppskatta. Ute på ett fält nedanför Årsta gård står fyra grågäss. Det är märkligt att några grågäss, som vid andra tider uppträder i tusental, kan en gråmulen dag i slutet av december kännas exotiska. Medan sångsvanarna känns mer vardagliga. Men så har det inte alltid varit. Jag minns, det var på sextiotalet, som jag såg min fösta sångsvan, det var på ängarna nedanför Stora Benhamra. Upprymd av händelsen cyklade jag hem och skrev en kort artikel till Norrtäljetidningen och bifogade en pedagogisk pennteckning som visade en sångsvan och en knölsvan. Det tråkiga var att bilden publicerades spegelvänd, så text och bild blev helt fel. Det kändes minst sagt pinsamt, men jag tror jag fick 20 kronor för insatsen.
För mycket vatten för ett par kängor.
Straxt efter Lundbydiket blir det stopp. Alldeles för högt vatten för mina kängor, så det blir till att gå tillbaks. Jag måste en dag som den här, försöka citera Askungen, ”trist och tråkig men kan vara alldeles underbar”. Det obefintliga ljuset, stillheten och grågässen gjorde dagen.
Ugglemötet jag nu skall berätta om skedde vid Toftinge, inte långt från Älmsta i Norrtälje kommun. Den här hökugglan rapporterades första gången den 2 november. Sedan har ett tiotal rapporter strömmat in på Artportalen. Den 12 november, när jag ändå hade ett ärende till Älmsta för att bunkra fågelfrö, passade jag på att åka bort till Toftinge. Vädret var erbarmligt, med duggregn och dis. En dag som över huvud taget inte ville bli ljus. Det enda jag såg var två ormvråkar som satt i några björkar intill ån och ett trettiotal sångsvanar på en åker. Att få se en ljusspräcklig uggla i det här vädret när allt var målat i sju nyanser av grått, var bara att glömma, och det var ju inte säkert att den fanns kvar heller.
Med några snabba vingslag kommer den glida ner i en djup båge innan den åter far upp i en grov sälg
Dagen efter, luciadagen, var det bättre väder. Molntäcket var lite tunnare och även om inte solen syntes så var det betydligt ljusare än i dagen innan, och det bästa av allt, det regnade inte. Eftersom jag skulle fara hem från stugan och ändå skulle passera Toftinge var det självklart att ge hökugglan ytterligare en chans. Jag stannade bilen i en parkeringsficka ovanför backen, med utsikt över dalgången och det område där enligt beskrivning ugglan har hållit till. Såg ingen hökuggla men kajorna betedde sig lite konstigt i närheten av en tät gran cirka 300 meter bort. Det måste vara något som irriterar dem. Med kikaren runt halsen stövlade jag iväg och höll noga blicken på granen. Kajorna ledsnade och drog innan jag kommit halvvägs. Väl framme kunde jag inte se något intressant i granen. En flock sidensvansar lyfte från en björkdunge och när jag vände mig om för att se vart flocken skulle ta vägen, satt hökugglan plötsligt bara där på en el-ledning och stirrade på mig.
Den här gången glider den upp i en stolpe bara 20 meter från mig
Bra kameraavstånd, men avståndet till kameran var lite längre. Den låg i bilen och dit var det som sagt minst 300 meter. Tillbaka till bilen, man kunde ju hoppas att den satt kvar en stund. Önsketänkande – för när jag var tillbaks hade ugglan flugit in i en lövskogsdunge en bra bit bort. Hann ta några bilder innan den lämnade platsen. Med några snabba vingslag kom den glidande ner i en djup båge, innan den åter for upp i en grov sälg. Betydligt närmare. Bara att tacka. Det blev ytterligare några bilder, men jag såg på monitorn att de blev alldeles för mörka. Hann inte ställa om kameran innan ugglan lutar sig framåt och lämnade sälgen, för att den här gången glida upp i en stolpe bara 20 meter från mig, och där blev den sittande.
hökugglan sitter i samma position i minst 30 minuter
Borde nog köpa en lott i dag, fredag den trettonde, sådan här tur har man bara inte. Nu blev det massor av bilder och jag hann testa olika inställningar. Eftersom jag stod snett under fågeln hade jag problem med kontrasten mellan den ljusare himlen och motivet. Det började bli lite enahanda, vad gäller fotograferandet, för hökugglan satt i samma position i minst 30 minuter. Jag hoppades på att den skulle lämna stolpen, så jag kunde få några flygbilder också.
Efter ytterligare 15 minuter slutade ugglan med sitt ständigt vridande på huvudet och fixerade blicken mot en åkerkanten ett stycke bort
Efter ytterligare 15 minuter slutade ugglan med sitt ständigt vridande på huvudet och fixerade blicken mot en åkerkanten ett stycke bort. Kom igen nu – sa jag högt till ugglan – det börjar bli kyligt att stå alldeles stilla med fingret på avtryckare. Inte vet jag om den förstod vad jag sa, men ugglan lättade från stolpen, kameran smattrade och jag tänkte – nu får jag äntligen åka hem.
Men nej! Ugglan gjorde kort sväng över åkern och återvände till samma stolpe. Den tittade undrande på mig som om den frågar om bilderna blev okej eller ska vi göra om det.
Den tittade undrande på mig som om den frågar om bilderna blev okej eller ska vi göra om det.
Det blev ingen flygrepris, och efter ytterligare 20 minuter och totalt 246 exponeringar, lämnade jag Hökugglan på sin stolpe
Hökugglor i Uppland Artportalen har fyllts med rapporter om hökugglor hela höst, och om vi håller oss till Uppland så kom den första rapporten redan de 28 september från Åvasse på norra Gräsö och sedan har det fram till dags datum (16 november) inkommit mer än 650 rapporter. Många rapporter är givetvis på samma fågel men det rör sig om minst 24 individer utifrån den geografiska fördelningen. Några av hökugglorna har varit kvar på samma ställe nästan hela hösten vilket borde betyda god tillgång på sork och andra gnagare. Nedan har jag ställt upp en tabell som spänner över 10 år som visar hur många besök av hökuggla vi haft per år. För att få fram ett underlag, granskade jag alla observationer och skalat ner det till en individ per lokal och säsong. Det kändes inte rätt, för en lokal kan ha fått flera namn beroende på observatör, och vissa lokaler ligger så tätt att man kan misstänka att det är samma uggla. Efter ytterligare en granskning av lokalernas geografiska placering kom jag till ett resultat som stämmer ganska bra när man sedan jämför med Artportalens individkartor. Det finns säkert ett både enklare och mindre tidsödande sätt att få fram de här uppgifterna, men det var skojigt och lärorikt.
Mest om fåglar 