Så var julafton avklarad och det kan pustas ut i stugorna, Men en inte helt oväsentlig händelse har gått många obemärkt förbi, vi har ju påbörjat ett nytt år. Inte det där som vi firar med mousserande vätskor och nedskräpande raketer utan det riktiga året, solåret. Nu har solen varit nere och vänt på latituden 23°26՚22῎ söder om ekvatorn och vi går mot ljusare tider. Det känns skönt att det finns något vi kan lita på, som jordaxelns lutning och sådant där, när allt annat tycks gå käpprätt åt skogen. Och då kommer vi av en händelse osökt in på klimatet. Det har regnat dubbelt så mycket som normalt i december vilket resulterat i en alldeles förtidig vårflod. Åar och våtmarker svämmar över och det varma vädret får knoppar att svälla och fåglar att stanna. Så nu är jag framme vid det som det här egentligen skall handla om, ett besök vid Angarnsjöängen.

Det är en utomordentlig grå och disig dag, med dimma i högre terräng. Dagsljuset är skralt och alla färger dämpas eller försvinner helt med avståndet. Det blir ett kort besök vid Angarnsjöängen, mer lockad av vattnet än fågellivet, det senare borde vara tämligen mediokert en sådan här dag.

Det är verkligen mycket vatten och strandängarna är översvämmade. Jag tror aldrig jag upplevt så högt vatten på Sjöängen tidigare. Så här skall det se ut på våren efter en snörik vinter, inte nu.

Det är gott om sångsvan, jag räknar till 53 stycken var av 19 är ungfåglar. De ligger nästan alldeles stilla och riktigt lyser mot den mörka bakgrunden. Det hörs en del gräsänder också men de håller sig mest dolda och antal är omöjligt att uppskatta.
Ute på ett fält nedanför Årsta gård står fyra grågäss. Det är märkligt att några grågäss, som vid andra tider uppträder i tusental, kan en gråmulen dag i slutet av december kännas exotiska. Medan sångsvanarna känns mer vardagliga. Men så har det inte alltid varit. Jag minns, det var på sextiotalet, som jag såg min fösta sångsvan, det var på ängarna nedanför Stora Benhamra. Upprymd av händelsen cyklade jag hem och skrev en kort artikel till Norrtäljetidningen och bifogade en pedagogisk pennteckning som visade en sångsvan och en knölsvan. Det tråkiga var att bilden publicerades spegelvänd, så text och bild blev helt fel. Det kändes minst sagt pinsamt, men jag tror jag fick 20 kronor för insatsen.

Straxt efter Lundbydiket blir det stopp. Alldeles för högt vatten för mina kängor, så det blir till att gå tillbaks.
Jag måste en dag som den här, försöka citera Askungen, ”trist och tråkig men kan vara alldeles underbar”. Det obefintliga ljuset, stillheten och grågässen gjorde dagen.