Våren kom med vintern

Efter den varmaste vintern på snart 300 år och för Roslagen den snöfattigaste som jag kan minnas, kom det plötsligt snö måndagen den 27 februari. Med lite kyla och snö blev vår fågelmatning plötsligt betydligt populärare än den varit tidigare under vintern. Fåglarna i trädgården ökade både i numerär och antal arter.
Det som stack ut var att vi fick besök av starar, sju stycken, vilket jag rapporterade till artportalen.

Stararna har precis landat och tittar sig nyfiket omkring

Stararna kom med snön. Visst känns lite avigt, men vad skall de söka sin föda när snön lägger sig över fälten där de normalt hör hemma.

Staren är normalt en flyttfågel och våra starar flyttar företrädesvis till Storbritannien. Redan på sommaren samlas ungfåglarna i stora flockar som drar vida omkring. Trotts att staren har minskat kraftigt sedan mitten på sjuttiotalet, kan man fortfarande få uppleva gigantiska flockar på hösten. Har man en gång upplevt hur en starflock lämnar vassen, där de övernattat, glömmer man det aldrig.
Angarnsjöängen för några år sedan. Redan innan soluppgången hör vi hur stararna vaknar ute i vasshavet, olåten, för det är ingen skönsång, tilltar med ljuset och fortgår så i minst en halv timme. Plötsligt blir det alldeles tyst några sekunder och så lyfter ett moln av starar ur vassen. Imponerande.

Stararna som besökte oss var fortfarande i vinterdräkt men näbbarna började ljusna, snart kommer de få en vacker glänsande dräkt som skiftar grönt och lila.
Sången kan också, med lite vilje, vara njutbar med mycket gnissel och härmljud. Vem har inte blivit lurad av en stare? Själv sökte jag förgäves efter en jamande ormvråk och fann en lurig stare betydligt närmare.
Det jag inte visste om staren innan jag gjorde lite research för det här inlägget var att staren kan öppna även den övre näbbhalvan. Vill man ha lite mer information om staren och andra fåglar, utöver det som står i de vanliga fågelböckerna, kan jag rekommendera Lars Jonssons ”Vinterfåglar”

Starar är aldrig riktigt stilla och kan vara en utmaning för fotografen

Under en halvtimme kunde vi studera stararna, sedan kom grannen och stökade om i vårt gemensamma förråd, och stararna drog iväg. Hittade säkert något ännu trevligare ställe, för de kom inte tillbaks.

Angarnsjöängen den 25/12

Så var julafton avklarad och det kan pustas ut i stugorna, Men en inte helt oväsentlig händelse har gått många obemärkt förbi, vi har ju påbörjat ett nytt år. Inte det där som vi firar med mousserande vätskor och nedskräpande raketer utan det riktiga året, solåret. Nu har solen varit nere och vänt på latituden 23°26՚22῎ söder om ekvatorn och vi går mot ljusare tider. Det känns skönt att det finns något vi kan lita på, som jordaxelns lutning och sådant där, när allt annat tycks gå käpprätt åt skogen. Och då kommer vi av en händelse osökt in på klimatet. Det har regnat dubbelt så mycket som normalt i december vilket resulterat i en alldeles förtidig vårflod. Åar och våtmarker svämmar över och det varma vädret får knoppar att svälla och fåglar att stanna. Så nu är jag framme vid det som det här egentligen skall handla om, ett besök vid Angarnsjöängen.

Det är en utomordentlig grå och disig dag, med dimma i högre terräng. Dagsljuset är skralt och alla färger dämpas eller försvinner helt med avståndet. Det blir ett kort besök vid Angarnsjöängen, mer lockad av vattnet än fågellivet, det senare borde vara tämligen mediokert en sådan här dag.

Det är verkligen mycket vatten och strandängarna är översvämmade. Jag tror aldrig jag upplevt så högt vatten på Sjöängen tidigare. Så här skall det se ut på våren efter en snörik vinter, inte nu.

Svanarna riktigt lyser mot den mörka bakgrunden

Det är gott om sångsvan, jag räknar till 53 stycken var av 19 är ungfåglar. De ligger nästan alldeles stilla och riktigt lyser mot den mörka bakgrunden. Det hörs en del gräsänder också men de håller sig mest dolda och antal är omöjligt att uppskatta.
Ute på ett fält nedanför Årsta gård står fyra grågäss. Det är märkligt att några grågäss, som vid andra tider uppträder i tusental, kan en gråmulen dag i slutet av december kännas exotiska. Medan sångsvanarna känns mer vardagliga. Men så har det inte alltid varit. Jag minns, det var på sextiotalet, som jag såg min fösta sångsvan, det var på ängarna nedanför Stora Benhamra. Upprymd av händelsen cyklade jag hem och skrev en kort artikel till Norrtäljetidningen och bifogade en pedagogisk pennteckning som visade en sångsvan och en knölsvan. Det tråkiga var att bilden publicerades spegelvänd, så text och bild blev helt fel. Det kändes minst sagt pinsamt, men jag tror jag fick 20 kronor för insatsen.

Straxt efter Lundbydiket blir det stopp. Alldeles för högt vatten för mina kängor, så det blir till att gå tillbaks.
Jag måste en dag som den här, försöka citera Askungen, ”trist och tråkig men kan vara alldeles underbar”. Det obefintliga ljuset, stillheten och grågässen gjorde dagen.

Hökugglan vid Toftinge

Ugglemötet jag nu skall berätta om skedde vid Toftinge, inte långt från Älmsta i Norrtälje kommun. Den här hökugglan rapporterades första gången den 2 november. Sedan har ett tiotal rapporter strömmat in på Artportalen.
Den 12 november, när jag ändå hade ett ärende till Älmsta för att bunkra fågelfrö, passade jag på att åka bort till Toftinge. Vädret var erbarmligt, med duggregn och dis. En dag som över huvud taget inte ville bli ljus. Det enda jag såg var två ormvråkar som satt i några björkar intill ån och ett trettiotal sångsvanar på en åker. Att få se en ljusspräcklig uggla i det här vädret när allt var målat i sju nyanser av grått, var bara att glömma, och det var ju inte säkert att den fanns kvar heller.

Med några snabba vingslag kommer den glida ner i en djup båge innan den åter far upp i en grov sälg

Dagen efter, luciadagen, var det bättre väder. Molntäcket var lite tunnare och även om inte solen syntes så var det betydligt ljusare än i dagen innan, och det bästa av allt, det regnade inte.
Eftersom jag skulle fara hem från stugan och ändå skulle passera Toftinge var det självklart att ge hökugglan ytterligare en chans. Jag stannade bilen i en parkeringsficka ovanför backen, med utsikt över dalgången och det område där enligt beskrivning ugglan har hållit till.
Såg ingen hökuggla men kajorna betedde sig lite konstigt i närheten av en tät gran cirka 300 meter bort. Det måste vara något som irriterar dem.
Med kikaren runt halsen stövlade jag iväg och höll noga blicken på granen. Kajorna ledsnade och drog innan jag kommit halvvägs. Väl framme kunde jag inte se något intressant i granen. En flock sidensvansar lyfte från en björkdunge och när jag vände mig om för att se vart flocken skulle ta vägen, satt hökugglan plötsligt bara där på en el-ledning och stirrade på mig.

Den här gången glider den upp i en stolpe bara 20 meter från mig

Bra kameraavstånd, men avståndet till kameran var lite längre. Den låg i bilen och dit var det som sagt minst 300 meter. Tillbaka till bilen, man kunde ju hoppas att den satt kvar en stund. Önsketänkande – för när jag var tillbaks hade ugglan flugit in i en lövskogsdunge en bra bit bort. Hann ta några bilder innan den lämnade platsen. Med några snabba vingslag kom den glidande ner i en djup båge, innan den åter for upp i en grov sälg. Betydligt närmare. Bara att tacka. Det blev ytterligare några bilder, men jag såg på monitorn att de blev alldeles för mörka. Hann inte ställa om kameran innan ugglan lutar sig framåt och lämnade sälgen, för att den här gången glida upp i en stolpe bara 20 meter från mig, och där blev den sittande.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 35-poserar-2-1.jpg — hökugglan sitter i samma position i minst 30 minuter

Borde nog köpa en lott i dag, fredag den trettonde, sådan här tur har man bara inte.
Nu blev det massor av bilder och jag hann testa olika inställningar. Eftersom jag stod snett under fågeln hade jag problem med kontrasten mellan den ljusare himlen och motivet.
Det började bli lite enahanda, vad gäller fotograferandet, för hökugglan satt i samma position i minst 30 minuter. Jag hoppades på att den skulle lämna stolpen, så jag kunde få några flygbilder också.

Efter ytterligare 15 minuter slutade ugglan med sitt ständigt vridande på huvudet och fixerade blicken mot en åkerkanten ett stycke bort. Kom igen nu – sa jag högt till ugglan – det börjar bli kyligt att stå alldeles stilla med fingret på avtryckare. Inte vet jag om den förstod vad jag sa, men ugglan lättade från stolpen, kameran smattrade och jag tänkte – nu får jag äntligen åka hem.

Men nej! Ugglan gjorde kort sväng över åkern och återvände till samma stolpe. Den tittade undrande på mig som om den frågar om bilderna blev okej eller ska vi göra om det.

Den tittade undrande på mig som om den frågar om bilderna blev okej eller ska vi göra om det.

Det blev ingen flygrepris, och efter ytterligare 20 minuter och totalt 246 exponeringar, lämnade jag Hökugglan på sin stolpe

Hökugglor i Uppland
Artportalen har fyllts med rapporter om hökugglor hela höst, och om vi håller oss till Uppland så kom den första rapporten redan de 28 september från Åvasse på norra Gräsö och sedan har det fram till dags datum (16 november) inkommit mer än 650 rapporter. Många rapporter är givetvis på samma fågel men det rör sig om minst 24 individer utifrån den geografiska fördelningen.
Några av hökugglorna har varit kvar på samma ställe nästan hela hösten vilket borde betyda god tillgång på sork och andra gnagare.
Nedan har jag ställt upp en tabell som spänner över 10 år som visar hur många besök av hökuggla vi haft per år. För att få fram ett underlag, granskade jag alla observationer och skalat ner det till en individ per lokal och säsong. Det kändes inte rätt, för en lokal kan ha fått flera namn beroende på observatör, och vissa lokaler ligger så tätt att man kan misstänka att det är samma uggla. Efter ytterligare en granskning av lokalernas geografiska placering kom jag till ett resultat som stämmer ganska bra när man sedan jämför med Artportalens individkartor. Det finns säkert ett både enklare och mindre tidsödande sätt att få fram de här uppgifterna, men det var skojigt och lärorikt.

Tallbiten eller oktober ett minne blott

Oktober är ett minne blott och solens middagshöjd kommer allt närmare trädtopparna bakom vårt huset. Klara nätter medför frost, som i skuggiga lägen, ligger kvar långt in på eftermiddagarna.
I fågelvärlden har mycket förändrats. Det flesta flyttfåglarna har dragit och de som är kvar ska inte så långt. Men den här hösten har även bjudit på stora flockar med rödvingetrast, inte så mycket sidensvans ännu men där emot har vi haft besök av några vackra tallbitar i trädgården. I det här blogginlägget kommer jag nu ägna tallbiten några rader.

*Tallbit av båda könen besöker vår trädgårdsdamm*

Tallbiten är en fascinerande fågel, en sporadisk gäst från norr som vissa år kan uppträda i ansenliga numerär mitt inne i städer och samhällen där de lever på framför allt av oxel- och rönnbärskärnor.
Tallbiten är en stor robust finkfågel, lika stor som en stare, 19 till 22 cm. Hannen har en röd dräkt medan honan och de juvenila fåglarna går i gulgrönt. Den lever i de nordliga delarna av taigan i Europa, Asien och Nordamerika. Normalt är den en stannfågel men kan som sagt någon gång då och då dra söderut i stora antal. Hösten 1976, 2000 och 2012 gick det att se flockar av tallbit i mellersta och södra Sverige.

En tallbitshona poserar som sig bör i en tall

Tallbiten lever ett undanskymt liv under häckningstiden men är annars kanske den minst skygga fågel som vi kan träffa på. På grund av dess brist på skygghet var den lättfångad på den tiden som vi åt småfåglar, och gick därför under namnet Dumsnut. Ett mindre hedervärt namn som även drabbat domherren i vissa delar av Sverige, framför allt i Småland.
Angående Dumsnut skriver Jägersköld och Kolthoff.
”Enligt vår mening är tallbiten ingalunda någon obegåvad fågel, men han tillbringar större delen av sitt liv i ödemarken, där han ej lärt känna människan, och förstår därför ej att frukta henne, då han sedan kommer i hennes närhet”
Och visst kan det ligga något i vad Kolthoff och Jägersköld skrev, för om fåglarna lämnar de ödsliga tajga skogarna ungefär var tionde år så träffar en och samma fågel sannolikt människor högst en gång i sitt liv och det kommer att gå flera generationer till nästa människomöte. Men det finns säker andra förklaringar också. Varför är t.ex. småfåglarna hemma i trädgården mindre skygga än om jag skulle möta samma fåglar ute i skogen.

Det är endast rönnbärens kärnorna som duger, så under trädet blir det snart en röd matta av skal och fruktkött.

Det svenska namnet tallbit torde syfta på att arten lever av tallfrö. Men namnet är lite missvisande då tallbiten, åtminstone i Västpalearktis, lever mer av granfrö än tall. Arten har även kallats svensk papegoja, nattvaka och parisfågel.
Det vetenskapliga namnet, Pini՚cola enuclea՚tor (Linné 1758) Pinicola – ”bebor tallar” av latinets pinus – tall och colere – bebo. Och enucleator – ”som befriar kärnan”.
Ordet nucleus = kärna, ger mig andra, och minst sagt obehagligare känslor.

Tallbitar har aldrig bråttom när de tuggar sönder frukten för att finna kärnorna, som de sedan med ett filosofiskt lugn mal sönder.

Tyvärr måste det här porträttet av tallbiten sluta lite vemodigt. Sveriges Ornitologiska Förening menar att tallbiten hör till en av de stora förlorarna på grund av vårt effektiva skogsbruk, och kommer snart liksom oktober vara ett minne blott.

Fakta har hämtats från:
Naturhistoriska Riksmuseets hemsida, fakta om naturen och rymden.
Svenska fåglars namn, ursprung, historia och innebörd, av Tommy Tyberg.
Svenska fåglars vetenskapliga namn, av Lars Ekblom.

Kallrigafjärden torsdag den 17/10

Ett fint vätande duggregn, endast sex grader i luften och en dag som aldrig kommer att bli riktigt ljus. Vad gör jag här? Tänker jag när jag står i fågeltornet och spanar ut över vattnet. Det blåser inte mycket, men ändå tillräckligt för att det skall kännas riktigt obehagligt, och det värsta är att handskarna ligger kvar i bilen. Det behövs inga handskar, trodde jag när jag klev ur den varma kupén. Oproffsigt må så vara, men sådant händer.

Jag kan inte säga att fjärden framför mig ligger öde, vilket skulle vara passande med en sådan inledning. Nej ett fyrtiotal knölsvanar ligger utspridda på vattnet och flockar med både vigg och knipor, saknas inte heller. Men så mycket mer verkar det inte finnas så här i mitten av oktober. Inga gäss så långt ögat når, vilket förvånar mig, eller sångsvan, för den delen heller.
En ensam tofsvipa lyckas jag hitta, den står alldeles stilla på grunt vatten intill ett skär och rör sig inte ur fläcken på hela tiden. En ung havsörn flyger över och får upp några av knip flockarna men vipan rör inte en vingpenna.

Det känns som det kommer att bli ett magert utbyte, trots fem mils bilkörning med tillhörande koldioxidutsläpp och dåligt samvete.
Det bättrar sig något mot slutet. När jag går tillbaks på den lövhala spången som leder från tornet hörs en kungsfågelns lockläte, starkt och nära, men ändå tar det flera minuter innan jag upptäcker den lilla granlusen. Lite senare framme vid båthuset, kan jag notera att ute på vattnet ligger minst fjorton bläsänder. Bläsänder är lite av en favorit med sina diskreta, men vackra färger och då speciellt hannar i eklipsdräkt. Medan jag betraktar änderna smattrar en gärdsmyg förbi alldeles framför tubkikarstativet, irriterad och trätglad på gärdsmygars vis.

Det här är en dag som aldrig blir riktigt ljus

Vad har jag lärt mig av den här fuktdrypande dagen? Jo, att i mitten av oktober ska man inte hoppas på för mycket och aldrig lämna ett par varma handskar i bilen.

En sen rapport från Nabben den 1/9

Efter att, med livet som insats, passerat över golfbanan och nått fram till fyren såg jag ornitologer överallt, nertyngda av kikare, kameror med mastodontoptik samt tubkikare. Nästan alla var de vända med ryggen mot havet och stirrande in mot land med blickarna högt upp mot skyn. Det var bivråkar de väntade på. Även jag såg väl en och annan bivråk men det som fascinerade mig mest var alla dessa sparvhökar, som på låg höjd obemärkt smet bakom ryggen på oss, jagande någon oförsiktig tätting som nästan alltid hann i skydd bland vresrosor och annan strandvegetation.

Falsterbo fyr ett säkert landmärke för både fåglar och fågelskådare

Oberörda av sparvhökar och närgångna ornitologer, spatserade några svartsnäppor i det grunda vattnet mellan golfbanan och Reveln.

Ute vid Nabben har det byggts ett vindskydd sedan jag var här sist. Här flockades ett tjugotal män i övre medelåldern eller äldre, spanande utöver golfbanan, för att räkna alla bivråkar som sträckte ut över sundet på hög höjd. Om man lyssnade noga, kunde jag ur mumlet höra, både danska, tyska, skånska och lite uppsvenska. För min del kollade jag in vadare ute på dybankarna, en mer lämplig sysselsättning, för en som vill fylla på sin sverigelista. Där var en hel del större strandpipare men mest kärrsnäppor. Bland kärrsnäpporna smög sandlöpare, spovsnäppor och en roskarl, och på avstånd såg jag några skärfläckor.

Jag försökte fotografera vadarna på fri hand men resultatet, visade sig efteråt, miserabelt. När jag rättat till bländare, tid och känslighet blev det några användbara bilder men då hade nästan alla vadare lyft och de närmaste dybankarna och grundvattnen gapade tomma.

De närmaste dybankarna och grundvattnen gapade tomma

En liten dopping, som jag avfärdat som ytterligare en smådopping och inte ägnat någon större uppmärksamhet åt, kom lite närmare stranden och började pyssla med fjädervård. Insåg strax att det här inte kan vara en smådopping utan en svarthalsad dopping. Nytt kryss i min sverigelista.

Svarthalsade doppingen i vinterdräkt, ägnar sig åt putsning.

En rovfågel, en kärrhök av något slag, kom glidande över vass och sandrevlar. Det blev lite rörelse på fågelskådar flocken, man ändrade fokus. Det var en ung stäpphök. Upp med kameran, men att fokusera en snabbt flygande fågel med autofokus är inte lätt. Det blev ytterligare massa oskarpa bilder på fri hand. Men som en gentleman och fågelfotograf, jag ofta möter på Angarnsjöängen, säger – bättre med en dålig bild än ingen alls. Och den här gången håller jag verkligen med, för bilderna hjälpte mig att efteråt artbestämma fågeln. Visserligen sa alla att det var en stäpphök, men för mig kunde det lika gärna varit en ung ängshök.

Bortsett från att kamerabilderna blev en besvikelse, helt mitt fel, så var det en högst givande dag ute på Falsterbo Näset.

I början på augusti

Efter trettiofem år på sjön med segelbåt brukar andra bli med husbil. Inte så klimatsmart men ur fågelskådare synpunkt ganska lockande. Men att skiljas från havet är inte så lätt, så det blev havskajak i stället. Billigt, tyst och nästan fossilfritt.
I dag blir det en tur utanför Singö, närmare bestämt runt Svartklubbens fyrplats och ner till Ytterörarna, ost om Örsten. Vädret halvklart, varmt och still, perfekt med andra ord.

Svartklubbens fyr från min låga horisont.

Efter en närmare titt på Svartklubbens fyrplats och fyren glider jag söderut mellan grynnor och skär. Går i land på Ytterörarna för kaffe och smörgås. Trotts det karga och utsatta läget prunkar växtligheten medan fågellivet är mer sparsamt.
Den vanligaste fågeln just nu är sädesärlan, säkert ett tjugotal bara på den här lilla kobben, men även några skärpiplärkor kan glädja ornitologen, men inte fotografen.

Sädesärlan är en karaktärsart ute på kobbarna så här års. Här en luggsliten hanne som studerar den kaffedrickande fågelskådaren

Från kajaken ser jag gluttsnäppor på avstånd, låter så i alla fall, inte lätt att fokusera när allt gungar. Sju förbiflygande småspovar får väl betraktas som dagens höjdare, även om det är en ganska vanlig syn vid den här tiden.
Här finns inga skyddande träd eller buskar men blomsterprakten imponerande även om mycket redan är utblommat. Renfana, baldersbrå, fackelblomster, styvmorsviol och smällglim mm. Inga märkvärdigheter, men här ute är de som de skönaste rosor i en mager trädgård, tror jag Carl von Linné Skulle ha sagt.
Det som är mest iögonfallande i ytterskärgården och som växer på alla fria klippor och berghällar är ljuslaven.

Ljuslav målar de yttersta skären i en varm gul ton.

Ljuslav (Xanthoria candelaria) kräver en liten närmare presentation. Jag har alltid trott att dess namn är gul kartlav, men någon sådan lav existerar inte. Linné gav laven namnet ljuslav för den användes till att färga vaxljus. Laven växer på flera olika underlag men särskilt på sten som utsätts för fågelspillning.

Här ute växlar vädret fort. Från att jag under en längre tid hört åska på avstånd växer plötsligt städmolnen upp över Väddölandet och snart ser jag kusten i söder försvinna och en vit vägg närma sig snabbt. Hinner knappt komma i land innan regn och hagel kommer över mig. Kryper in under en regncape som inte är till så stor nytta och avvaktar utvecklingen. Det är ett vackert skådespel och man känner sig ganska liten. Efter tio minuter är det över och solen lyser åter upp havet i söder.

Efter tio minuter är det över och solen lyser åter upp havet i söder

Kajak är inget för sjuttioplussare, något jag fick höra, när jag med illa dold entusiasm berättade att jag ökat på flottan med en havskajak. Fel menar jag, så länge man har respekt för vattnet, vädret och sina begränsningar. Men visst kan det gå lite snett ibland. Nu sitter jag med en streckning i ryggen på grund av ett slarvigt lyft jag gjorde för att komma i skydd innan regnet, men det tänker jag inte berätta för belackarna. Sist jag fick ryggskott var förresten hemma i TV-soffan.

En tidig morgon i juli

Det känns som för 30 år sedan. Var det så läge sedan jag satt i en kanot? Ja så är det när man blir tillräckligt gammal, då är mycket för länge sedan, men nu sitter jag här i alla fall.
Alldeles stilla, sjöröken förtärs av den uppstigande solen. Klockan är bara 05.30 när jag glider ut på vattnet. Det känns lite rankt till en början, men snart är det som vanligt, hur nu något kan vara vanligt som för 30 år sedan? Tekniken sitter där och snart håller jag en rak kurs utan att flytta paddeln mellan höger och vänster sida.

Alldeles stilla när jag glider ut på vattnet

Smalkaveldun med den tjockare honkolven och ovan den tunnare hankolven

Närmar mig den västra, solbelysta stranden och känner värmen. Här står vassen tät, och innanför grönskar strandskogen ogenomtränglig. Vassen får lämna plats till täta ruggar med säv, även med inslag av smalkaveldun.
Trots den tidiga timmen är fågelkören avmätt. Endast sävsångaren bjuder på sin explosiva repertoar med flera spännande inslag som jag inte hört tidigare, men jag har väl aldrig suttit så här nära tidigare heller. Även en rörsångare visar sig bara ett tiotal meter från den livliga sävsångaren, men den vägrar att sjunga nöjer sig med att varna eller locka.
Lövsångaren, som sitter inne i strandsnåren, försöker sig på några tveksamma strofer men det vill sig inte riktigt.
Att fotografera fåglar som har för vana att gömma sig i vassen kräver både tålamod och tur, att dessutom göra det i från en kanot som inte vill ligga still blir en ny erfarenhet. Det blir inga fågelbilder värda att bevara.
Jag paddlar förbi Kungsholmen. Det är en liten holme med gammal skog och många torrakor, som fått ett så ståtliga namn. Det finns säkert en spännande historia bakom namnet en berättelse som förmodligen fallit i glömska. Men något som det fortfarande talas om är kyrkklockan som ligger på botten någonstans här i mitten på sjön. Det var en malmklocka från Häverö kyrka som bönderna skulle gömma undan för ryssarna. Året var 1719, men när de skulle föra den tunga klockan över vattnet välte olyckligtvis båten och klockan sjönk till botten. Det är nu exakt 300 år sedan så undra om den än i dag kan vila där djupt nere i dyn.

I sjöns södra ände, där maden tar vid, täcks vattnet av näckrosor, både gula och vita. Och är det inte näckrosor så snärjer gäddnaten paddeln och gör framkomsten långsam.
Jag känner mig nöjd med morgonens tur och vänder till baks innan solen stigit för högt upp på himlen, och dagen ännu känns frisk.

Rödhaken min favorit

Från slutet av april till ett stycke in i maj är det rödhake tider. Alla har anlänt och fyllt upp reviren och under morgon och kvällspromenaden i markerna är det rödhakesång som dominerar fågelkören.
Rödhaken är en av våra mest älskvärda fåglar som nästan alla har ett förhållande till och om den var mer stationär, och inte hade för vana att lämna landet på vintern, skulle den säkert placera koltrasten på en andra plats i en nationalfågel omröstning. Men det är väl bra som det är, för engelsmännen har tagit rödhaken till sitt hjärta och korat den till sin nationalfågel.
Nu mera är det inte ovanligt att rödhakar stannar över vintern även här uppe i Mellansverige och sällar sig då till fågelbordens gäster, där det tar för sig av talgbollar och jordnötssmulor.

När det saknas insekter går det bra med jordnötter.

Kan det finnas något skrymsle där vattnet mildrar kylan.

Eller finner en biotop med öppet rinnande vatten där det hon kan hitta insekter och larver även när kylan är sträng. Kanske det finns skrymslen och vrår där vattnet kan hålla den värsta kylan stången.
En gång för många år sedan, hade vi en övervintrande rödhake här hemma i trädgården. På den tiden var det högst ovanligt med vinterrödhake i våra trakter. Hur skulle den överleva? Vi var minst sagt oroliga när temperaturen sjönk ner mot minus femton grader eller när snön yrde bistert runt stugknuten. Var morgon innan det var dags att ta bussen till jobbet rev Helena en ansenlig mängd frusen köttfärs, som inhandlats enbart för rödhaken, som hon sedan lade på ett fat under ormhasselns skyddande grenverk. Vi var även oroliga för att en liten klennäbbad rödhake skulle ha svårt att hävda sig mot framförallt störiga talgoxar som också gillade köttfärs. Så fel vi kunde ha. Rödhaken höll de flesta stången. Blåmesar och talgoxar fick snällt vänta på sin tur, möjligtvis backade den några steg för nötväckan.
Rödhaken hävdar vinterrevir nere på kontinenten och brittiska öarna där den normalt övervintrar, och båda könen försvarar sitt revir framför allt med sång men även handgripligen mot både artfränder och andra konkurrenter. Det är väl dom takterna som även visas i våra vinterträdgårdar.
Hur det gick för vår rödhake är svårt att säga, men säkert bra för vi kunde följa dess förehavande fram till att dagsmejan satte in på allvar och snön gav vika i sydsluttningarna.

Det finns många legender om rödhaken, vilket inte är så konstigt och många är av religiös karaktär. Men en mer världslig föreställning är att rödhaken med sina tidiga vanor ser till att tjädern inte försover sig, så den kan komma igång med sitt spel. Där av namnet Tjäderklocka.

Rödhaken (Erithacus rubecula) har tidigare ansetts höra till trastarna (Turdidae) och då gruppen ”småtrastar” dit rödstjärt, stenskvätta, buskskvätta m.fl. hör. Nu mera anses rödhaken höra till familjen flugsnappare (Muscicapidae). Tänk vad modern teknik, för att fastställa släktskap, kan ställa till med.

Namnet rödhake nämns första gången så sent som 1805 (Svenska Akademins ordbok) Har även kallats för rödhakesångare. Linné gav rödhaken det vetenskapliga namnet Motacilla rubecula, och till vardags kallade han den rotgel som kommer från tyskans Rotkehlchen.
Erithacus, ”den röda”, kommer från grekiskan erythos röd. Rubecula, ”den lilla röda”, kommer från latinet.

När rödhakens nyvunna kusin, den svartvita flugsnapparen, har anlänt och fyller trädgården med sin något tjatiga sång så blir rödhaken mer återhållsam. Men när hösten närmar sig, kommer den knäppande fram ur buskarna för att göra oss sällskap när vi påtar i rabatterna.

En dag i april

Aprilväder med askgråa moln i horisonten, lite ljusare ovanför oss, till och med en skymt av blått mellan molntrasorna. Kornsnö, sedan tidig morgon, ligger kvar och mer förstärker förnans jordfärger än döljer dem. En vindby från norr driver ner mer snö, men efter några minuter kan vi åter ana en blek sol bakom tunna moln. Det är Roslagen, den 11 april, i ett nötskal.
Vi följer en skogsbilväg västerut, ner till den plats där Sågbäcken faller ut i sjön Sparren.
Vägen kantas av doftande timmer som dragits fram efter stormen Alfrida. Stockarna är märkta med lappar, Sveaskog står det på dem, statens och vår skog. Det får oss att tänka på de 45000 namnunderskrifter som just i dag lämnas in till näringsministern, med ett krav att den statliga skogsjätten skall visa vägen för ett mer hänsynsfullt skogsbruk. Två av dom namnen är våra.
Det är nästan vintertyst i skogen men några bofinkars sång påminner om årstiden, och högt över våra huvuden kretsar tre ropande havsörnar. Andra rop som hörs, kommer nere i från sjön, och det långt innan vi kan skymta det blygrå vattnet genom risig strandskog. Det är storlommen, en självklar fågel för Sparren. Konstnären och författaren, Gunnar Brusewitz har vid ett flertal tillfälle beskrivit lommens närvaro, både i ord och bild, lommen som han dagligen kunde höra från sin ateljé på andra sidan sjön.
Vi når inte utan besvär, på grund av skogsmaskiners djupa spår, ner till ruinerna efter Näs såg och kvarn. Till min besvikelse är det knappt inget vatten i Sågbäcken så det är svårt att i fantasin återskapa den kraft som en gång utvanns här, för att inte tala om alla spännande bilder som en vilt forsande bäck kan skapa.
Vi slår oss ner under den gamla granen ovanför ruinerna, för att svälja besvikelsen med varsin apelsin, medan vi funderar på vilken väg vi skall välja tillbaka.

Vi vilar under den gamla granen, som kan få vilken sjuttioåring som helst att känna sig ung

Några ord om platsen. Näs såg och kvarn nämns första gången 1646 i samband med en gränstvist. Kvarnens placering lär inte ha varit optimal, sägs det, eftersom det inte fanns några vägar dit, utan allt måste transporteras över sjön, på båt eller över isen. Men med tanke på 16- och 1700 talets vägar borde platsen, ett femtiotal meter från sjöstranden, vara helt perfekt. Kan inte bristen på vatten ha varit ett större problem, som gjorde verksamheten allt för säsongsbetonad? Hur som helst så lades verksamheten ner i första hälften av 1800 talet, efter att kvarnen i Röbacka (Röbykvarn) byggts.
Nu finns inte mycket kvar, bara lite stenhögar gömda i en risig skog. Men ännu går det att ana den stenlagda vattenrännan fram till fallet där det stora skovelhjulet bör ha suttit. Men förövrigt får vi förlita oss på den lilla informationsskylten som Rös hembygdsförening satt upp nedanför fallet.

Ännu går det att ana den stenlagda rännan.

Knappt femtio år efter att Näs såg och kvarn lades ner öppnades tåglinjen Kårsta- Rimbo, vars banvall ligger ett tiotal meter från ruinerna. Även den ett minne blott, lades ner 1981, men det är en helt annan historia.
Över Sågbäcken byggde rallarna en stadig stenbro och med den knyts två epoker ihop.

Rallarna byggde en stenbro över Sågbäcken.

Åter till nuet. Vi väljer att följa banvallen, kantad av vackra ekhagar, norrut mot Rö stationssamhälle. Lomparet ropar alltjämt ute på sjön och en ensam korp håller koll efter havsörnarna som nu stigit högt upp mot den allt blåare himlen.