Måssten – Mest om fåglar

Det är ju klart att vi inte har en egen ö, men ändå är den vår. Det här inlägget skall handla om en spännande ö längst ut i havsbandet. Sargad av Fortifikationsförvaltningens dynamit och kustartilleristers grova kängor, men en ö väl värd ett besök.
Måssten är cirka 800 meter lång, 500 meter bred och de högsta bergsknallarna når ca 15 till 20 meter över havet. Ön har en djup skyddad vik, där alltjämt militärens betongbrygga finns kvar till nytta och glädje för båtfolket.

Fortifikationsförvaltningens brygga har sett bättre dagar men är nu till glädje för besökare.

Måsten, som ligger utanför Singö, finns omnämnd i brev redan år 1429. Ön har under århundradena varit föremål för tvister om rätten till fisket. På 1600-talet fanns boskap på ön och en karta från 1640-talet visar att här stod 11 bodar, och det är troligt att fiskarna bodde här ute under sommarhalvåret. Från 1724 till 1880- talet låg här även en lotsbevakningsstation.
Under kalla krigets dagar tar militären över och bygger en mätstation för kustartilleriet. Det är nu jag kommer in i historien. På 70-talet tillbringar jag, klädd i kronans kläder, några blåsiga höstmånader här ute.
Kustartilleriet lämnade Måssten 1997 och några år senare försvann de gula förbudsskyltarna.
Så fort det var tillåtet, landsteg Helena och jag på ön och känslomässigt annekterade den. Sedan dess har vi varit här oräkneliga gånger och haft många goa upplevelser.

Transportvägarna går fortfarande att ta sig fram på men delar av ön är näst intill ogenomträngliga.

Det är fortfarande lätt att ta sig fram på anlagda transportvägar, men det är bara en tidsfråga, för naturen tar tillbaka förlorad terräng allt snabbare.
Ön bjuder på små myrar, lågfjälls natur, stenåkrar, lummiga sänkor och dramatiska klippor.

Havet slipar klipporna mjuka på öns östra sida

Rundsileshår (*Drocera rotundifolia)*
trivs i den vattendränkta vitmossan.

På grund av en skiftande naturen som ger så vitt skilda förutsättningar är växtligheten inte bara riklig utan även artrik.

Blommande vattenklöver (*Menyanthes trifoliata)* trivs bäst på myrens mitt där den får stå i klarvattnet.

På eftersommaren och långt in på hösten besöks ön av flyttfåglar framför allt från öster. Det är inte lång över till Signilskär, Ålands västligaste öar, så fram på förmiddagen börjar duv- och sparvhök komma in. När det gäller tättingar kommer de oftast på natten, så morgontimmarna kan bjuda på både stort antal och rariteter.
En annan art som regelbundet rastar är småspov, och de kommer i omgångar. Först honorna, som inte tar något ansvar för avkomman, sedan hannar och ungfåglar.
Det finns mycket att orda om när det gäller Måsten och fåglar så det vill jag återkomma till vid ett senare tillfälle.