I en liten grund båthamn med en gammal historia har några svarthakedoppingar bestämt sig för att häcka. Några, är minst fyra par vad jag kan se. De visar ingen rädsla för människor och finner det helt okej att en Buster eller Ockelbo i plast puttrar förbi på någon meters avstånd.
Så lägger hon sig till rätta över fyra smutsvita ägg
Det händer i bland att fåglar väljer människors närhet, som koltrasten i sin låda hemma på uthus väggen eller flugsnapparna i holken vid uteplatsen. Är det ett medveten val? Risken för att en kråka plundrar koltrastboet är minimalt, men vet koltrasten om det?
Ligger lugnt endast några meter från bryggan
Hur tänker svarthakedoppingarna? Tänker nog inte så mycket men ändå har de gjort ett strategiskt val och kanske blir de mindre utsatta för trutar och kråkor, men har de funderat på minken? Vi håller tummarna för att det skall gå bra, och att de får ut sina ungar.
En stenkista under bryggan är en utmärkt plats för boet, fast knappast en lugnt val då då det stundtals är ett väldigt spring alldeles ovanför.Vårens klara färger har har försvunnit, behövs inte längre.
Så var julafton avklarad och det kan pustas ut i stugorna, Men en inte helt oväsentlig händelse har gått många obemärkt förbi, vi har ju påbörjat ett nytt år. Inte det där som vi firar med mousserande vätskor och nedskräpande raketer utan det riktiga året, solåret. Nu har solen varit nere och vänt på latituden 23°26՚22῎ söder om ekvatorn och vi går mot ljusare tider. Det känns skönt att det finns något vi kan lita på, som jordaxelns lutning och sådant där, när allt annat tycks gå käpprätt åt skogen. Och då kommer vi av en händelse osökt in på klimatet. Det har regnat dubbelt så mycket som normalt i december vilket resulterat i en alldeles förtidig vårflod. Åar och våtmarker svämmar över och det varma vädret får knoppar att svälla och fåglar att stanna. Så nu är jag framme vid det som det här egentligen skall handla om, ett besök vid Angarnsjöängen.
Det är en utomordentlig grå och disig dag, med dimma i högre terräng. Dagsljuset är skralt och alla färger dämpas eller försvinner helt med avståndet. Det blir ett kort besök vid Angarnsjöängen, mer lockad av vattnet än fågellivet, det senare borde vara tämligen mediokert en sådan här dag.
Strandängarna är översvämmade.
Det är verkligen mycket vatten och strandängarna är översvämmade. Jag tror aldrig jag upplevt så högt vatten på Sjöängen tidigare. Så här skall det se ut på våren efter en snörik vinter, inte nu.
Svanarna riktigt lyser mot den mörka bakgrunden
Det är gott om sångsvan, jag räknar till 53 stycken var av 19 är ungfåglar. De ligger nästan alldeles stilla och riktigt lyser mot den mörka bakgrunden. Det hörs en del gräsänder också men de håller sig mest dolda och antal är omöjligt att uppskatta. Ute på ett fält nedanför Årsta gård står fyra grågäss. Det är märkligt att några grågäss, som vid andra tider uppträder i tusental, kan en gråmulen dag i slutet av december kännas exotiska. Medan sångsvanarna känns mer vardagliga. Men så har det inte alltid varit. Jag minns, det var på sextiotalet, som jag såg min fösta sångsvan, det var på ängarna nedanför Stora Benhamra. Upprymd av händelsen cyklade jag hem och skrev en kort artikel till Norrtäljetidningen och bifogade en pedagogisk pennteckning som visade en sångsvan och en knölsvan. Det tråkiga var att bilden publicerades spegelvänd, så text och bild blev helt fel. Det kändes minst sagt pinsamt, men jag tror jag fick 20 kronor för insatsen.
För mycket vatten för ett par kängor.
Straxt efter Lundbydiket blir det stopp. Alldeles för högt vatten för mina kängor, så det blir till att gå tillbaks. Jag måste en dag som den här, försöka citera Askungen, ”trist och tråkig men kan vara alldeles underbar”. Det obefintliga ljuset, stillheten och grågässen gjorde dagen.
Anar en rörelse i ögonvrån, hinner notera en blänkande grå rygg och baklabbarna på en gråsäl. Vi blir nog lika överraskade, den försvinner snabbt ner i det trygga djupet medan jag stannar upp för att se om den av nyfikenhet kommer upp lite längre bort som sälar brukar göra ibland, men inte den här gången. Jag är på väg tillbaka från en tur upp till Alskäret, en liten sargad ö norr om Gåssten utanför Singö. Vädret är kajak- och fågelskådarvänligt och jag har lockats ut till de yttersta skären för att se vad de bjuder på. Det blir en del observationer från sittbrunnens låga horisont. Inte så mycket sträckande fågel som väntat men det är en del om rastande gluttsnäppor och några storspovar som passerar på avstånd.
Vädret är kajak- och fågelskådarvänligt och jag har lockats ut till de yttersta skären.Kajaken uppdragen på en skrovlig berghäll. I bakgrunden breder Singö ut sig.Stenblock och flera meter höga skärningar försvårar framkomsten.
Några kvarlämnade rester påminner med lite fantasi om Gotlands raukar.
Alskäret är som sagt en sargad ö, här har brutits kalk långt tillbaka i tiden och det har givit platsen sin speciella karaktär. Det är inte helt lätt att ta sig fram bland stenblocken och ibland stoppas man av flera meter höga skärningar. Några kvarstående rester påminner med lite fantasi om Gotlands raukar, och med ännu mer fantasi, om kvarstående murar från en medeltida borg.
I ”Beskrivning öfver Stockholms län, berg och jordarter” kan läsas följande: Kalkstenen på Alskäret är ganska hvit, finkornig och fast, så den med fördel kan användas till allehanda stenhuggararbeten, såsom grafvårdar, fensterplattor, bordskifvor m.m., som af det till Stockholm förda materialet vid Stenhuggeriet derstädes förfärdigas.
Eller ruiner av en medeltida borg
Strandaster trivs i det bräckta vattnet.
Kalkbrott kan härbärgera spännande och rara växter, men några rariteter hittar jag inte men å andra sidan är jag en urusel botanist. Strandveronika och strandaster blommar alltjämt och lyser upp bland gråa block och berghällar.
På återvägen passerar jag genom Gåsstens arkipelag och stannar till med kajaken över ett skeppsvrak som ligger alldeles under vattenytan. Nu är vi åter tillbaka till händelserna runt 1719. Enligt källor skall ryssarna ha stannat upp en tid här på Singö och gått extra hårt åt bebyggelsen, de många ryssugnarna vittnar om ett längre uppehåll. Samma källor berättar, att den 11 juli klockan sex om morgonen var havet fullt av ryska fartyg. Dagen efter brändes fiskelägena både på Gåssten och Måssten.
Vraket lär vara en rysk galär som börjat brinna och därför sattes på grund inne på Gåsstensredden. Vraket har nr. L2013:4258 i Riksantikvarieämbetets register. Vraket är 7 x 30 meter, har 7 stormportar på vardera sida, en gång försett med tre master som för länge sedan är borta, och virket anses vara i gott skick.
Vid klart stilla vatten går det att se stora delar av vraket.
Medan jag begrundar vad som vilar under kajaken och funnits här i 300 år kommer en duvhök med kraftfulla vingslag lågt över fladen och sveper in i strandskogen. Under hösten är sträckande sparv-och duvhök vanliga här ute och beroende på vilken kondition de är i efter att flugit över Ålandshav kan de stanna upp redan på de yttre öarna. Ute på Måssten har jag sett upp till tre rastande duvhökar samtidigt.
Det har börjat blåsa från sydväst och jag väljer en så bekväm väg som möjligt, går innanför Stångskäret, ett grunt område med födosökande storskrakar, drillsnäppor och ännu fler gluttsnäppor. Storskrakarna är spännande att studera när de på ett organiserat vis driver in fisken mot land genom att simma på led med huvudena nersänkt under ytan. Det känns i armarna nu och ryggen ömmar, det blir träningsvärk i morgon, det är nu jag anar en rörelse i ögonvrån, sälen som jag nämnde inledningsvis.
Det känns som för 30 år sedan. Var det så läge sedan jag satt i en kanot? Ja så är det när man blir tillräckligt gammal, då är mycket för länge sedan, men nu sitter jag här i alla fall. Alldeles stilla, sjöröken förtärs av den uppstigande solen. Klockan är bara 05.30 när jag glider ut på vattnet. Det känns lite rankt till en början, men snart är det som vanligt, hur nu något kan vara vanligt som för 30 år sedan? Tekniken sitter där och snart håller jag en rak kurs utan att flytta paddeln mellan höger och vänster sida.
Alldeles stilla när jag glider ut på vattnet
Smalkaveldun med den tjockare honkolven och ovan den tunnare hankolven
Närmar mig den västra, solbelysta stranden och känner värmen. Här står vassen tät, och innanför grönskar strandskogen ogenomtränglig. Vassen får lämna plats till täta ruggar med säv, även med inslag av smalkaveldun. Trots den tidiga timmen är fågelkören avmätt. Endast sävsångaren bjuder på sin explosiva repertoar med flera spännande inslag som jag inte hört tidigare, men jag har väl aldrig suttit så här nära tidigare heller. Även en rörsångare visar sig bara ett tiotal meter från den livliga sävsångaren, men den vägrar att sjunga nöjer sig med att varna eller locka. Lövsångaren, som sitter inne i strandsnåren, försöker sig på några tveksamma strofer men det vill sig inte riktigt. Att fotografera fåglar som har för vana att gömma sig i vassen kräver både tålamod och tur, att dessutom göra det i från en kanot som inte vill ligga still blir en ny erfarenhet. Det blir inga fågelbilder värda att bevara. Jag paddlar förbi Kungsholmen. Det är en liten holme med gammal skog och många torrakor, som fått ett så ståtliga namn. Det finns säkert en spännande historia bakom namnet en berättelse som förmodligen fallit i glömska. Men något som det fortfarande talas om är kyrkklockan som ligger på botten någonstans här i mitten på sjön. Det var en malmklocka från Häverö kyrka som bönderna skulle gömma undan för ryssarna. Året var 1719, men när de skulle föra den tunga klockan över vattnet välte olyckligtvis båten och klockan sjönk till botten. Det är nu exakt 300 år sedan så undra om den än i dag kan vila där djupt nere i dyn.
Kungsholmen omsvept av sjörök.
I sjöns södra ände, där maden tar vid, täcks vattnet av näckrosor, både gula och vita. Och är det inte näckrosor så snärjer gäddnaten paddeln och gör framkomsten långsam. Jag känner mig nöjd med morgonens tur och vänder till baks innan solen stigit för högt upp på himlen, och dagen ännu känns frisk.
Nu tänker naturromantiken kanske på Harry Martinson förstås, ”Utsikt från en grästuva”. Nej det här en lek, att slå sig ner på en plats och där i från notera alla fåglar som ses eller hörs.
Över allt spirar älggräset.
Jag har satt mig på en tuva av spirande älgört i sällskap med kikare, kamera och en portion tålamod. En strategisk plats mitt ute på Gillmyra äng, ett stenkast hemifrån. Överallt runt om kring mig växer älggräs, som det också kallas, och om några veckor är här en meterhög ogenomtränglig blommande vit matta. Runt omkring hörs törnsångare och buskskvättor och om jag sitter här tillräckligt länge bör de betrakta mig som tämligen harmlös. Eller måste man ha kamouflagekläder och rånarluva? Det lär vara populärt bland naturfotografer nu mera.
Brun kärrhök (Circus aeruginosus). Han var närmare, men då ville inte tekniken.
Medan jag väntar kommer en brun kärrhök, en hanne, glidande över vallen. Den gör ett svep ner över tuvängen, riktigt nära faktiskt, men då vill kameran inte fokusera. Automatfokus är nästan alltid bra men inte på flygande fåglar. Det får bli några bilder från längre håll i stället. Snar kan jag följa tuvmarkernas karaktärsfågel, buskskvättan, som slår sig ner i ett närliggande buskage, en fågel vars färger gör sig bäst i stigande morgonljus.
Buskskvättan sjunger ofta från en låg position, till exempel en torr fjolårs stängel av älggräs och kan då vara svår att lokalisera, men lika ofta från toppen av ett buskage.
Buskskvätta (Saxicola rubetra)
Törnsångaren är mer kavat en buskskvättan och kommer riktigt nära, nyfiken kanske, men har en ovana att aldrig sitta still.
Törnsångare (Sylvia communis)
Törnsångaren sitter, vad jag kan erfara, uteslutande i ett buskage när den framför sin sång, helst lite dold straxt nedanför toppen, men den gör ett undantag ibland som framgår av bilden nedan.
Törnsångare (Sylvia communis) Lägg märke till hur låga stjärtpennor den har.
En art som enligt skolboken föredrar lite torrare terräng med enbuskar och slån, är törnskatan. Att den tittar förbi är inte helt oväntad, jag ser den ofta här ute men då framförallt på sensommaren.
En törnskata (Lanius collurio) tittar förbi.
Det blir drygt en timme på tuvan och under den tiden kan jag notera följande arter. Fasan (Phasianus colchicus) Hörs på avstånd bortifrån Åby gård. Brun kärrhök (Circus aeruginosus) En hanne jagar över ängen. Lärkfalk (Falco subbuteo) Jagar större insekter på hög höjd. Tofsvipa (Vanellus vanellus) Ser bara ett ex. Fiskmås (Larus canus) Flyger över då och då. Ringduva (Columba palumbus) Ses ofta överflygande. Sånglärka (Alauda arvensis) Ännu sjunger några de flesta har tystnat. Ladusvala (Hirundo rustica) Jagar insekter lågt över ängen.. Buskskvätta (Saxicola rubetra) Karaktärsart. 7 till 10 revir. Stenskvätta (Oenanthe oenanthe) Ett ex, flyger förbi. Koltrast (Turdus merula) Hörs från närliggande skog. Taltrast (Turdus philomelos) Hörs från närliggande skog. Törnsångare (Sylvia communis) Vanlig, minst fem revir. Ärtsångare (Sylvia curruca) Hörs svagt på avstånd. Lövsångare (Phylloscopus trochilus) Noterad. Blåmes (Cyanistes caeruleus) Enstaka exemplar kan ses. Kråka (Corvus cornix) Flyger ofta över. Kaja (Corvus monedula) Syns uppe vid Gillmyra gård. Skata (Pica pica) Har ett stort bo i en låg buske på ängen. Stare (Sturnus vulgaris) Födosöker i närliggande hästhage.
I dag skriver vi torsdag den 18 april. Det ser ut att bli en kall men vacker morgon och i skrivande stund ser jag järnsparven under fågelmatningen, den har besökt oss regelbundet de senaste dagarna. Taltrastens något tjatiga sång tränger in genom fönstret, den har avlöst koltrasten som mer melodiskt framförde sin repertoar i tidig gryning. För några dagar sedan besöker jag en mosse på gränsen mellan Norrtälje och Vallentuna kommuner. Det är för ovanlighetens skull en vindstilla dag, strålande väder, kanske den varmaste dagen hitintills. Solen har just nått sin höjdpunkt när den täta granskogen glesnar och jag kliver ut på en blöt myr jag aldrig besökt tidigare, utan bara studerat på den topografiska kartan.
Skogen glesnar och jag stiger ut på en blöt myr.
Mossen ligger mitt ute i skogen, omsluten av torra hällmarker från alla sidor utom mot norr, där den gränsar till en gammal granskog, som planterats på en yta som tidigare varit äng. Ytterligare mot norr övergår den forna ängen till sumpmark där det bara växer björk. Ängen var långt tillbaks en vattenreservoar för Näs såg och kvarn, vars ruin vi besökte här om dagen, men har nu blivit en spännande, och för trakten ovanlig biotop.
Björksumpskog, en gång en vattenreservoar för Näs såg och kvarn
Åter till mossen som jag just nått fram till. Det är inget speciellt med den här mossen, möjligtvis ovanligt mycket vatten just nu och helt omöjlig att ta sig över, men i övrigt en tämligen vanlig biotop i Roslagens hällmarkskogar.
Halva myren ligger i Rö och den andra halvan i Kårsta vilket framgår av de gränsmarkeringar som säkert iordningställdes långt innan det också blev kommungräns mellan Vallentuna och Norrtälje. En våtmark av den här karaktären är oftast helt opåverkad av människor. Ingen värdefull skog att ta vara på och det har aldrig förekommit myrslåtter eller torvbrytning, möjligtvis betande tamdjur på den tiden skogsbete var vanligt. Ganska fascinerande att det sett likadant ut genom århundradena. Det ligger ännu snöfläckar kvar i skuggiga partier och isen under vitmossan vill inte bära, men längre ut dit solen når står vattnet högt mellan tuvorna.
Rosling (Andromeda polifolia)
Jag försöker hitta motiv för att dokumentera min utflykt men ännu lyser allt i sepia och rå sienna, om nu sepia lyser, och det känns ganska oinspirerande. Roslig har tendens till knopp medan tranbär och skvattram ser mest vintertrötta ut. Hittar ett enda tranbär, tar en bild och som tack äter jag sedan upp det. Riktigt gott.
Tranbär (Vaccinium oxycoccos)
När jag når den bortre änden av våtmarken skymtar något vitt mellan myrtallarna. Sångsvanar, här mitt ute i skogen! Är det inte så här man vill möta sångsvanen, på en enslig myr ute i skogen, i stället för att se hundratals på åkrarna. Jag anar att det är häckning på gång och de oroas av min närvaro.
Sångsvanarna oroas av min närvaro.
Jag visar mig öppet, men rör mig medvetet bort från dem medan jag samtidigt försöker ta några bilder. Efter en stund lägger sig den ena ner medan den andra alltjämt håller ett vakande öga fridstöraren.
En av svanarna lägger sig ner och lugnet är återställt
Jag drar mig diskret tillbaks från mossen och slår mig ner intill björksumpskogen. Nu har jag besökt två helt olika miljöer bara några hundra meter från varandra, men vad innebär begreppen våtmark, myr och mosse.
Lite fakta om våtmark, myr, kärr och mosse: Kärr är en typ av våtmark som får tillförsel både av grundvatten och av vatten från omgivande marker. Detta ger ett förhållandevis högt pH och rik vegetation med lövbuskar och gräs. Mossar, däremot, får bara tillförsel av vatten via regn, vilket ger lägre pH och fattigare vegetation som bestående av barrbuskar, starrväxter och mossor, vanligen vitmossa. Kärr och mossor kallas gemensamt för myrar. (Hämtat ur Forskning & Framsteg)
Ingen skidtur i dag, snön har blivit kram i det fuktiga gråvädret, men en långpromenad med kikare och kamera som sällskap går det också. Ute på ängen mellan Sjökarby och Gillmyra sitter en varfågel. Avståndet är långt, ser ut som en snöklump i toppen av ett buskage. Skulle lätt kunnat ha passerat som snö, för buskar och träd är draperade i vitt efter de senaste dagarnas snöfall. Varfågel! Trevligt, och ett oväntat möte, har inte sett en varfågel här på många år.
Går upp mot Kvarnudden. Kollar av hur det ser ut med isläget i bäcken som rinner från Drängsjön. Alldeles för lite vatten, tillfruset överallt utom nedanför dammen. Här borde det vara möjligt att se strömstare och gärdsmyg, åtminstone gärdsmyg, men bäckravinen är fågeltom, kan jag konstatera från min observationsplats vid dämmet. Följer en upptrampade häststig genom ett tätt barrskogsområde, och det slår mig hur tyst det är. Snön dämpar alla ljud effektivt och om något hörs, är källan till ljudet mycket nära. Ett enda svagt ”siss”, en kungsfågel? Står stilla, länge, en rörelse i ögonvrån. Det är bara lite snö som lämnade en gren, men där är den, den lilla granlusen. Så kan det vara, man måste ha lite tur att blicken är på rätt plats i rätt sekund. För en kungsfågel har aldrig tid att vänta in en ouppmärksam betraktare. Den skall hinna sätta i sig kopiösa mängder spindlar och insekter under den korta vinterdagen, för att överleva en lång kall natt. Ett konststycke, när man bara väger ca 5 g. och har en kroppstemperatur på över 40°C. Jag går vidare medan jag tänker på de sjutton minusgraderna som rådde här om natten. Ett under att en sådan liten varelse kan överleva. När jag åter närmar mig Sjökarby så tilltar fåglalåten, ännu lite diskret, men blåmesar, talgoxar, domherrar, ja alla vill de bidra till kören som talar om att dagarna blir ljusare. I en hög asp sitter inte mindre än 6 stycken stenknäckar, tillsammans med en handfull domherrar. Har aldrig sett så många stenknäckar samtidigt tidigare.
Antecknat under hela promenaden: 1. blåmes (Cyanistes caeruleus) Noterad. 2. talgoxe (Parus major) Noterad, färre än blåmesarna 3. kråka (Corvus cornix) Max 10 st. på ett ställe 4. korp (Corvus corax) 1 ex. överflygande vid ängen 5. varfågel (Lanius excubitor) 1 ex. på ängen 6. skata (Pica pica) Noterad 7. koltrast (Turdus merula) Noterad. Alla vid bebyggelse 8. grönfink (Chloris chloris) Tot. 20–30 st. De flesta vid bebyggelse 9. nötväcka (Sita europaea) Några få hördes 10. kungsfågel (Regulus regulus) 1 ex. Tät barrskog 11. nötskrika (Garrulus glandarius) 2 st. i Sjökarby 12. stenknäck (Coccothraustes coccothraustes) 6 st. i Sjökarby 13. gulsparv (Emberiza citronella) Ca 10 st. 14. gråsiska (Acanthis flammea) Ca 20–30 st.
En spontan resa och oväntad observation borde rubriken vara. Vi tar en tur till Vaxholm för en fika, brukar göra så ibland. Förslaget kommer från mig och då finns ofta en liten baktanke med initiativet. Jag har nämligen inte sothöna som årskryss ännu, och det bör man väl ha redan i januari. Det brukar ligga sothöns i hamnbassängen om man har tur. Men här är bara gräsänder i dag och på bryggorna en handfull fiskmåsar och en ensam gråtrut. Då finns det bara en möjlighet till, en liten båthamn som enligt kartan kan heta Ekuddshamn. Dit åker vi ofta när hamnbassängen inte uppfyller förväntningarna. Men det får bli efter en fika på Café Boulangerie. Nere vid den lilla båthamnen ligger tre sothöns och ett tiotal gräsänder. Tänker först inte gå ur bilen ens, nu har jag ju fått mina sothöns och kan vara nöjd. Men av någon anledning tycker jag att även sothöns är värda mer respekt, så jag kliver ur bilen med kikaren om halsen. Och det var tur för bland gräsänderna ligger minst 8 snatteränder. Medan vi står där och ser på snatteränderna, flyger en gärdsmyg bakom ryggen på oss och hoppar in under bilen.
Snatteränder, honan gömmer sig blygt bakom hanen.
En lyckad tur till Vaxholm måste jag säga. Tre årskryss, utan att knappt behöva ta ett enda steg. Lite konstiga är vi nog, vi fågelskådare. Nja, inte alla kanske.
Snatterand (Anas strepera)
Något om fotografierna: I den låga solen är det svårt att få rättvisa i snatterandens vackra fjäderdräkt. Trots att det inte är direkt motljus så har jag hela tiden fåglarnas skuggsida mot mig. Att ljusa upp bilden i ett bildbehandlingsprogram gör inte saken bättre då färgerna blir grådaskiga. Det går visserligen att fördjupa färgerna efteråt men då tappar bilden sin fräschör tycker jag. Så jag föredrar att visa bilder som inte är bättre än vad omständigheterna medger, än en ”påspacklad” bild.
Mest om fåglar 