Kategori: Roslagen

I början på augusti

Efter trettiofem år på sjön med segelbåt brukar andra bli med husbil. Inte så klimatsmart men ur fågelskådare synpunkt ganska lockande. Men att skiljas från havet är inte så lätt, så det blev havskajak i stället. Billigt, tyst och nästan fossilfritt.
I dag blir det en tur utanför Singö, närmare bestämt runt Svartklubbens fyrplats och ner till Ytterörarna, ost om Örsten. Vädret halvklart, varmt och still, perfekt med andra ord.

Svartklubbens fyr från min låga horisont.

Efter en närmare titt på Svartklubbens fyrplats och fyren glider jag söderut mellan grynnor och skär. Går i land på Ytterörarna för kaffe och smörgås. Trotts det karga och utsatta läget prunkar växtligheten medan fågellivet är mer sparsamt.
Den vanligaste fågeln just nu är sädesärlan, säkert ett tjugotal bara på den här lilla kobben, men även några skärpiplärkor kan glädja ornitologen, men inte fotografen.

Sädesärlan är en karaktärsart ute på kobbarna så här års. Här en luggsliten hanne som studerar den kaffedrickande fågelskådaren

Från kajaken ser jag gluttsnäppor på avstånd, låter så i alla fall, inte lätt att fokusera när allt gungar. Sju förbiflygande småspovar får väl betraktas som dagens höjdare, även om det är en ganska vanlig syn vid den här tiden.
Här finns inga skyddande träd eller buskar men blomsterprakten imponerande även om mycket redan är utblommat. Renfana, baldersbrå, fackelblomster, styvmorsviol och smällglim mm. Inga märkvärdigheter, men här ute är de som de skönaste rosor i en mager trädgård, tror jag Carl von Linné Skulle ha sagt.
Det som är mest iögonfallande i ytterskärgården och som växer på alla fria klippor och berghällar är ljuslaven.

Ljuslav målar de yttersta skären i en varm gul ton.

Ljuslav (Xanthoria candelaria) kräver en liten närmare presentation. Jag har alltid trott att dess namn är gul kartlav, men någon sådan lav existerar inte. Linné gav laven namnet ljuslav för den användes till att färga vaxljus. Laven växer på flera olika underlag men särskilt på sten som utsätts för fågelspillning.

Här ute växlar vädret fort. Från att jag under en längre tid hört åska på avstånd växer plötsligt städmolnen upp över Väddölandet och snart ser jag kusten i söder försvinna och en vit vägg närma sig snabbt. Hinner knappt komma i land innan regn och hagel kommer över mig. Kryper in under en regncape som inte är till så stor nytta och avvaktar utvecklingen. Det är ett vackert skådespel och man känner sig ganska liten. Efter tio minuter är det över och solen lyser åter upp havet i söder.

Efter tio minuter är det över och solen lyser åter upp havet i söder

Kajak är inget för sjuttioplussare, något jag fick höra, när jag med illa dold entusiasm berättade att jag ökat på flottan med en havskajak. Fel menar jag, så länge man har respekt för vattnet, vädret och sina begränsningar. Men visst kan det gå lite snett ibland. Nu sitter jag med en streckning i ryggen på grund av ett slarvigt lyft jag gjorde för att komma i skydd innan regnet, men det tänker jag inte berätta för belackarna. Sist jag fick ryggskott var förresten hemma i TV-soffan.

En tidig morgon i juli

Det känns som för 30 år sedan. Var det så läge sedan jag satt i en kanot? Ja så är det när man blir tillräckligt gammal, då är mycket för länge sedan, men nu sitter jag här i alla fall.
Alldeles stilla, sjöröken förtärs av den uppstigande solen. Klockan är bara 05.30 när jag glider ut på vattnet. Det känns lite rankt till en början, men snart är det som vanligt, hur nu något kan vara vanligt som för 30 år sedan? Tekniken sitter där och snart håller jag en rak kurs utan att flytta paddeln mellan höger och vänster sida.

Alldeles stilla när jag glider ut på vattnet
Smalkaveldun med den tjockare honkolven och ovan den tunnare hankolven

Närmar mig den västra, solbelysta stranden och känner värmen. Här står vassen tät, och innanför grönskar strandskogen ogenomtränglig. Vassen får lämna plats till täta ruggar med säv, även med inslag av smalkaveldun.
Trots den tidiga timmen är fågelkören avmätt. Endast sävsångaren bjuder på sin explosiva repertoar med flera spännande inslag som jag inte hört tidigare, men jag har väl aldrig suttit så här nära tidigare heller. Även en rörsångare visar sig bara ett tiotal meter från den livliga sävsångaren, men den vägrar att sjunga nöjer sig med att varna eller locka.
Lövsångaren, som sitter inne i strandsnåren, försöker sig på några tveksamma strofer men det vill sig inte riktigt.
Att fotografera fåglar som har för vana att gömma sig i vassen kräver både tålamod och tur, att dessutom göra det i från en kanot som inte vill ligga still blir en ny erfarenhet. Det blir inga fågelbilder värda att bevara.
Jag paddlar förbi Kungsholmen. Det är en liten holme med gammal skog och många torrakor, som fått ett så ståtliga namn. Det finns säkert en spännande historia bakom namnet en berättelse som förmodligen fallit i glömska. Men något som det fortfarande talas om är kyrkklockan som ligger på botten någonstans här i mitten på sjön. Det var en malmklocka från Häverö kyrka som bönderna skulle gömma undan för ryssarna. Året var 1719, men när de skulle föra den tunga klockan över vattnet välte olyckligtvis båten och klockan sjönk till botten. Det är nu exakt 300 år sedan så undra om den än i dag kan vila där djupt nere i dyn.

Kungsholmen omsvept av sjörök.

I sjöns södra ände, där maden tar vid, täcks vattnet av näckrosor, både gula och vita. Och är det inte näckrosor så snärjer gäddnaten paddeln och gör framkomsten långsam.
Jag känner mig nöjd med morgonens tur och vänder till baks innan solen stigit för högt upp på himlen, och dagen ännu känns frisk.


En dag i april

Aprilväder med askgråa moln i horisonten, lite ljusare ovanför oss, till och med en skymt av blått mellan molntrasorna. Kornsnö, sedan tidig morgon, ligger kvar och mer förstärker förnans jordfärger än döljer dem. En vindby från norr driver ner mer snö, men efter några minuter kan vi åter ana en blek sol bakom tunna moln. Det är Roslagen, den 11 april, i ett nötskal.
Vi följer en skogsbilväg västerut, ner till den plats där Sågbäcken faller ut i sjön Sparren.
Vägen kantas av doftande timmer som dragits fram efter stormen Alfrida. Stockarna är märkta med lappar, Sveaskog står det på dem, statens och vår skog. Det får oss att tänka på de 45000 namnunderskrifter som just i dag lämnas in till näringsministern, med ett krav att den statliga skogsjätten skall visa vägen för ett mer hänsynsfullt skogsbruk. Två av dom namnen är våra.
Det är nästan vintertyst i skogen men några bofinkars sång påminner om årstiden, och högt över våra huvuden kretsar tre ropande havsörnar. Andra rop som hörs, kommer nere i från sjön, och det långt innan vi kan skymta det blygrå vattnet genom risig strandskog. Det är storlommen, en självklar fågel för Sparren. Konstnären och författaren, Gunnar Brusewitz har vid ett flertal tillfälle beskrivit lommens närvaro, både i ord och bild, lommen som han dagligen kunde höra från sin ateljé på andra sidan sjön.
Vi når inte utan besvär, på grund av skogsmaskiners djupa spår, ner till ruinerna efter Näs såg och kvarn. Till min besvikelse är det knappt inget vatten i Sågbäcken så det är svårt att i fantasin återskapa den kraft som en gång utvanns här, för att inte tala om alla spännande bilder som en vilt forsande bäck kan skapa.
Vi slår oss ner under den gamla granen ovanför ruinerna, för att svälja besvikelsen med varsin apelsin, medan vi funderar på vilken väg vi skall välja tillbaka.

Vi vilar under den gamla granen, som kan få vilken sjuttioåring som helst att känna sig ung

Några ord om platsen. Näs såg och kvarn nämns första gången 1646 i samband med en gränstvist. Kvarnens placering lär inte ha varit optimal, sägs det, eftersom det inte fanns några vägar dit, utan allt måste transporteras över sjön, på båt eller över isen. Men med tanke på 16- och 1700 talets vägar borde platsen, ett femtiotal meter från sjöstranden, vara helt perfekt. Kan inte bristen på vatten ha varit ett större problem, som gjorde verksamheten allt för säsongsbetonad? Hur som helst så lades verksamheten ner i första hälften av 1800 talet, efter att kvarnen i Röbacka (Röbykvarn) byggts.
Nu finns inte mycket kvar, bara lite stenhögar gömda i en risig skog. Men ännu går det att ana den stenlagda vattenrännan fram till fallet där det stora skovelhjulet bör ha suttit. Men förövrigt får vi förlita oss på den lilla informationsskylten som Rös hembygdsförening satt upp nedanför fallet.

Ännu går det att ana den stenlagda rännan.

Knappt femtio år efter att Näs såg och kvarn lades ner öppnades tåglinjen Kårsta- Rimbo, vars banvall ligger ett tiotal meter från ruinerna. Även den ett minne blott, lades ner 1981, men det är en helt annan historia.
Över Sågbäcken byggde rallarna en stadig stenbro och med den knyts två epoker ihop.

Rallarna byggde en stenbro över Sågbäcken.

Åter till nuet. Vi väljer att följa banvallen, kantad av vackra ekhagar, norrut mot Rö stationssamhälle. Lomparet ropar alltjämt ute på sjön och en ensam korp håller koll efter havsörnarna som nu stigit högt upp mot den allt blåare himlen.